Göteborgsposten – 11 november 1865, sida 2

slvarjehanda. Stora Operas i Paris. Regissören vid 40Påra Comique i Paris Palienti har fallit på den iden att ge ut en serie monografier öfver verldsstadens lyriska teatrar och har gjort början med Stora operan. Man erfar derigenom att vid denna scen äro anställda 8 tenorer, deribland 4 första tenorer: Gueymard, Varot, Villaret och Naudin; 4 andra tenorer: Aymes, Koenig, Tissere och Mermaud; 6 barytoner: Faure, Mari6, Portehaut, Cleophas, Caron och Dumestre, 8 basar: Obin, Belval, Cazaux, Bonnesseur, David, Castelmary, Freåret och Mechelaere; 5 primadonnor: fruarne Gucymard-Lauters, Saxe, Marie Battu, Hamakers och de Taisy samt 7 secunda donnor: m:llerna Leveilli, Godfriend, Saunier, Vaulbout, Tarsy, Christian och Saint-Aguet. Orkestern utgöres af 12 första violiner, 11 andra d:o, 8 alt-violiner, 10 violonceller, 8 kontrabasar, 3 oboöer, 3 klarinetter, 3 flöjter, 5 valdhorn, 4 fngotter, 2 trumpeter, 2 cornets a pistons 4 basuner, I ophicleide, 2 harpor, 1 cymbal, 1 stor trumma, I triangel, I puka och I mindre trumma. Förste kapellmästare är George Hainl och andre d:o Deldeneze. Vid Baletten äro ansiällda 23 primerdansöser såsom: systrarne Fivere, Laura Fontu, Fioretti, Zina Meraute, Morendo, Strikoff, Beaugrand, Marquet 0. 8 v. Dansörer finnas 55, i spetsen för hvilken står hr Meraute. Operan är vidare välsignad med 28 biljettkontrollörer, 34 loge-vakterskor, deribland 1 särskildt för kejserliga logen, 32, bärare, 35 maskinister, 50 timmermän (för ÅAfrikanskan), 2 manliga och 3 qvinliga kostymförfärdigare, 7 städerskor, 18 skräddare, 24 sömmerskor, 16 påklädare, 16 påkläderskor, 10 perukmakare, 10 förvarare af reqvisita o. 8. v. Härtill komma icke till förglommandes tecknaren Albert, syrverkaren Ruggieri och hr Dubore, hvilken bestrider den elektriska belysningen. Inalles har operan 750 personer att underhålla. Den tyske författaren Herlossohn hade en gång varit olycklig nog att ha fått till granne en ung man, som blåste flöjt mycket illa samt både natt och dag. Isynnerhet trakterades Herlossohn om aftnarne med den gamla rörande visan Nach Sevilla, som slutligen bragte honom till förtviflan. I denna sinnesstämning tillskref han flöjtisten följande rader: Jag är djupt rörd öfver er längtan till Sevilla och gör er derföre det sörslag, att genast begifva er af på resan dit; jag skall med största nöje betala den första dagsresan för er-. Händels opera Rinaldo blef straxt vid sitt första uppförande mottagen med så stort bifall uf den engelska publiken, att en musikhandlare Walsh genom utgifvandet af arrangementer ur operan förtjenade ej mindre än 1,500 pund sterl., under det kompositörens honorar var helt obetydligt. Händel sade derföre en afton i ett sällskap till Walsh: Min kära Walsh! På det allt skall blifva lika oss emellan, så kan ju ni härnäst skrifva en opera, så skall jag sälja den. Kejserliga biblioteket i Paris innehåller bland andra sällsyntheter älven det första reglementet för stora operan i Paris och hvari förekommer följande stränga föreskrifter: Sålänge det sjunges, må åskådarne hvarken tala eller föra något annat väsen, utan förhålla sig alldeles tysta tills sången är förbi; ej heller må någon bulta på dörren for att komma in, ty dörren öppnas blott efter hvart sångnummer. Ingen af åhörarne må öfverskrida skranket till teatern eller vidröra någon sångbok eller något instrument. Skulle någon tvist uppstå mellan åhörarne och de musicerande, må den utkämpas hundra steg från teaterbyggnaden. Ur askan och i elden. En bonde blef nyligen i Kristiania på följande sätt bestulen på en betydlig summa penningar. Han kom en afton in på en ölkrog i Möllergaden kallad Midten och begärde en flaska öl. Medan han satt der med sin flaska, kommo flera personer, som han tyckte såg temligen misstänkta ut, och satte sig bredvid honom. Han märkte då at han kommit i mindre godt sällskap och för att icke bli ovän med detta folk, som han blef litet rädd för, bjöd han dem på öl. Då han efter en stunds förlopp skulle betala ölet och gå sin väg, märkte han att hans portmonnä, som han haft i byxfickan och hvilken innehöll 5 a 6 spd, var borta. Han ställde till stor scen och påstod naturligtvis, att de tillstädesvarande stulit pengarne ifrån honom. Hans nya vänner blefvo ytterst indignerade öfver denna grofva och opassande beskyllning samt voro voro villiga att låta undersöka sig. Men icke nöjd härmed störtade bonden ur skänkrummet och ut på gatan, i det han af alla krafter vrålade efter en poliskonstapel. De öfriga som icke tyckte att bonden hade något skäl att förkasta deras anbud om att allesammans skulle låta visitera sig, följde med honom ut på gatan, hvarifrån de med våld återförde honom in i skänkstugan, hvars dörrar de tillåste, i det de förklarade att ingen skulle slippa ut förrän alla voro visiterade och att bonden skulle åt dem öfverlemna att hemta konstapeln. Bonden måste slutligen gå in på att visitationen skulle försiggå på detta sätt. Da man emellertid fann skäl till att betvifla bondens påstående om att han blifvit bestulen, föreslogs vidare, att bonden först skulle undersökas, på det man skulle få klart för sig om han verkligen förlorat de uppgifna penningar. Afven härpå måtte bonden ingå, Hans rock, stöflar och strumpor blefvo först tagna af honom och undersökta, men ingen portmonnä fanns, derefter företogs vidare undersökning på hans person, men någon portmonnå fanns temligen naturligt icke, då han ju skulle blifvit bestulen på densamma. Emellertid funno de öfriga att det nu kunde vara nog med visitationer, och detta visade de på mycket klart och tydligt sätt genom att gå sin väg. Bonden skyndade att få sina kläder på sig igen, men när han kom till rocken fann han att nu var äfven hans plånbok borta med inneliggande 119 specier. Alldeles utom sig, störtade han till poliskammaren för att anmäla det passerade. Då han kom derifrån märkte han att äfven hans silfverur var borta. Både plånbok och ur hade försvunnit under visitationsscenen. Perakmakaresoircc. Nyligen egde i London rum en stor soirge, för att villustrera de britiska artisternas härklådnadskonst-. Högtidligheten egde rum under auspicier al the Association of British hairdressers, för hvilken hårfrisören mr Douglas är pre-! sident. Andamalet med soircen synes ha varit att lemna engelska perukmakare tillfälle att vindicera sin karakter emot den fördomen, att de franska coisseurs äro dem i utöfningen af sin konst öfverlägsna. För att sätta expositörerna, såsom de personer kallades, hvilka representerade de engelska hårkonstnärerna, i tilllälle att ådagalägga sin skicklighet på bästa sätt, hade 12 å 14 unga damer blifvit inbjudna att vara närvarande, för att undergå den intressanta operationan att få gitt ret darag nan.