Göteborgsposten – 11 november 1865, sida 2

RN från Utlandet. I Amerika börjar nu å negrernas sida visa sig inledningen till en rörelse, som måhända kan bli at betydelse i en framtid. En hel del af de svarta, ehuru naturligtvis ännu icke många, hereder sig nemligen till att emigrera till den fria negerrepubliken Liberia. De insamla nu medel, och antagligen skall rörelsen snart taga god fart, isynnerhet som negrerna icke ha att förvänta de frioch rättigheter, som de för ej längesedan blifvit förespeglade. Man kan finna detta af följande märkliga uttalande af presidenten Johnson: Vär enda säkerhet ligger i tillätelsen för hvarje stat att genom dess egna lagar kontrollera rösträtten, och vi ha makt att kontrollera rebellstaterna, om de handla orätt. Om de göra uppror, ha vi armeen och kunna genom den kontrollera dem och, om nödigt är, äfven genom lagstiftning. Om den allmänna regeringen vill afgöra öfver rätten att rösta i de enskilda staterna, kan hon uppställa reglor, hvilka skola inskränka rösträtten till ett ringa antal personer, och sålunda skapa en central despotism. Min ställning här är olika med hvad den skulle vara, om jag befunne mig i Tennessce. Der skulle jag försöka att införa regrernas rösträtt gradvis; först för dem som tjenat i armåen, för dem som kunna läsa och skrifva, och kanske vissa egendomsvilkor för andra, neml. 200 till 230 dollars. Det skulle ej vara rätt att nu gifva negrerna allmän rösträtt, det skulle uppröra ett racekrig. Det fanns en tid i Sydstaterna, då stora slafegares slafvar betraktade med ett visst förakt dem. som icke hade slafvar; ju större antal slafvar deras egare hade, desto stoltare voro de, och detta har uppväckt fientlighet mellan massan af de hvita och negrerna. Negrerna ha mest kränkts af de hvita, som ej haft slafvar, och vice versa. Negren skall rösta med sin herre, som han icke hatar, heldre än med den ickeslafegande hvite, som han hatar. Allmän rösträtt skulle framkalla ett nytt krig, icke emot oss, utan ett racekrig. I öfrigt sysselsätter man sig i Amerika med Fenierna och det nya lån, hvarå Juarez låtit utbjuda till teckning för Mexicos Förenta Staters räkning såsom republik, genom John W. Corlies C:o, hans finansiela agenter i Newyork. Det gäller å 30 millioner dollars. Det utbjudes till 7 prets ränta, betalbar i guld hvart halfår i Newyork. Lånet amorteras i guld på 20 år från d. 1 okt. 1865. Betalningen af obligationerna och räntan garanteras(?) at — den republikanska regeringen i Mexico och af regeringarne i de mexicanska staterna Tamaulipas och San Luis Potosi, och betryggas) genom en särskild pant af 5 mill. acres åkerbruksjord och 500,000 acres grufjord i ofvannämnda stater. En hel del andra säkerhetor erbjudas äfven, men anbuden äro för sväfvande och misstros. Tånet, Juarez sista trumf, väcker derför ingen genklang. Deremot synes kejsar Maximilian vilja på ett berömvärdt sätt rekonstruera Mexico och går i detta afseende grundligt till väga. Enligt ett senaste dekret, skola på båda sidor om jernvägen från Vera Cruz till hutvudstaden Mexico borgerliga och militära kolonier anläggas. Från England skrifves, att den förut omnämnda sydkaparen Shenandoah, som nu ligser i Liverpool, hade en besättning af 133 man. Antalet af de fartyg den förstört uppgår till inalles 37 st. Schwiez förbundsförsamling har till förbundspresident utsett hr Knisel och till v. president hr Fornerod. I Neapel har stort uppseende väckts deraf,