Göteborgsposten – 10 november 1865, sida 1

När jag återkommit efter att hafva vidtagit denna anordning, varseblef jag huru blek flickan var. — Är ni sjuk, Meg? frågade jag. — Icke det minsta; jag är frisk nog. Hör noga på, miss; jag måste säga det alltsammans inom en handvänning, och om hon rovar så spring bort till henne och lemna mig åt mig sjelf, ty om far eller någon annan finge se mig här, så tror jag att de nästan skulle taga lifvet af mig med ens. Tst! Hon tystnade för ett ögonblick och blickade åt det håll hvarest hon trodde att Mary Quince var. Derefter återtog hon i hviskande ton: — Kom nu ihåg, att ni behåller hvad jag säger för er sjelf. Kom ihåg att ni för ert lif ej får till någon menniska yppa ett ord af hvad jag ämnar säga er. — Jag skall ej. omtala ett ord deraf. Fortfar. — Såg ni Dudley? — Jag tror att jag såg honom gå uppför stegen. — I väderqvarnen? Ha! det var han. Han kom aldrig längre än till Todcaster. . Det var min tur att blekna nu. Min värsta aning var besannad.