Göteborgsposten – 10 november 1865, sida 1

och far — kom ihåg att ni iofvade att ej omtala ett ord för någon enda menniska — som förorsakar att de två i hemlighet samtala och röka tillsammans i väderqvarnen. Far vet ej att jag utspanat honom. Het är Brice som talat om det för mig, och han vet att det är Dudley; det är ingenting godt de ha för sig, utan någonting mycket gement. Och jag tror, miss, att alltsammans rör er. Blir ni förskräckt, miss Maud? Jag kände mig nära att svimma, men gjorde dock våld på mig och svarade: — Ej mycket, Meg. Fortfar. För himlens skull säg mig om onkel Silas vet att han är här? — Kja, miss, de voro hos honom, har Brice sagt mig, från klockan elfva till närmare ett i Tisdags natt, och gingo in och ut likt tjufvar, af fruktan att ni sknlle få se dem. — Och huru vet Brice att det är någonting dåligt de föreha? frågade jag med mycken köld, ehuru jag kände att mitt ansigte måtto ha varit dödligt blekt. Det gick en kall rysning af förskräckelse genom hela min varelse medan jag en sckund afbidade hennes svar. — Brice sade, miss, att han såg Dudley se fasligt förtviflad ut och hörde honom säga så här till far: Det är ej alls i min väg, och jag kan inte; hvarpå far säger till honom: Ingen tycker om sådana saker, men hvad kan ni hjel a det? Men nu kom far att tänka på hrice, och så säger han: Hvad har du der att göra? Gå ned med dig och sko håstarne. Dudley drog ned sin hatt öfver ögonen och till sist hörde Brice honom säga: Jag