Göteborgsposten – 9 november 1865, sida 2

af ett plank, och då jag blickade upp såg jag blott en fot — intet mera — försvinna genom en lucka i taket ofvanför stegen som ledde dit. Då det är fråga om någon som vi högt älska eller djupt frukta, huru litet behöfva vi ej se af honom för att instinkten skall säga oss hvem det är? — Oh, Mary, hvad har jag sett! hviskade jag, hemtande mig från den förtrollning som höll min blick fast vid den öfversta bjelken af stegen der jag sett foten försvinna. Kom Mary — kom härifrån. I samma ögonblick syntes Dickons mörka, vresiga ansigte i öppningen till loftet. Som han blott hade ett ben i tjenstbart skick, gick hans nedstigande utför stegen sakta och då han hunnit nedanför öppningen stannade han för att röra vid hatten för mig och tillsluta samt igenlåsa luckan efter sig. När detta var gjordt, rörde han åter vid hatten och blickade under ett par sekunder stadigt och forskande i mitt ansigie medan han stoppade nyckeln i sin ficka. — De låta sitt mjöl ligga för länge här, miss. Det är ej litet besvär man skall ha af att se efter det. Jag skall tala med Silas och söka få den saken afhjelpt. I detta ögonblick hade han hunnit ned på det nötta tegelgolfvet och åter vidrörande sin hatt yttrade han: — Jag ämnar just nu låsa igen dörren, miss. Darrande af instinktlik fruktan hviskade jag ånpyoåtill Mary: — Kom Mary — kom härifrån.