Göteborgsposten – 7 november 1865, sida 2

begick en indiskretion som hade sin grund i de renaste och berömvärdaste motiver. Det vara ni som spionerade på mig skickligt — eh? Och att ungifva mig för M. Rumyn. IIelas! hvilken elak verld det är! — Jag vill ej tala alls om denna händelse, m:me, jag vill ej diskutera den. Jag tror att hvad ni säger mig om orsaken till ert eng gagement här är sannt, och jag förmodar att vi, såsom ni säger måste finna att ju mindre vi se af hvarandra medan vi vistas här i huset, dess bättre är det. — Jag är ej så säker på det, min söta lilla bite; er uppfostran har blifvit försummad, eller rättare helt och hållet öfvergifven, sedan ni kom till denna plats, säger man mig. Ni får ej vara en bestiole. Vi måste göra, ni och jag, som vi äro befallde. Mr Silas Ruthyn han skall Såga OSS. Under det m:me sålunda pratade drog hon på sig sina strumpor, tog på sig kängorna och fullbordade för öfrigt sin smutsiga toalett. Jag förstår ej hvarför jag stod der och talade med henne. Vi handla ofta helt olika mot hvad vi vid eftertanka skulle gjort. Jag hade gifvit mig in i en dialog liksom visare generaler än jag gifvit sig in i ett allmänt fältslag, då de blott afsett en utpostaffär. Jag hade blifvit litet ond, och ville ej visa den ringaste fruktan, ehuru jag djupt erfor denna känsla. — Min älskade far ansåg er för ett så olämpligt sällskap åt mig att han med ens gaf er ert afsked, och jug är mycket säker om att min onkel skall tänka på samma sätt som han gjorde; ni är icke ett passande sällskap