Göteborgsposten – 7 november 1865, sida 2

alls. Nej, mitt dyra barn, jag talar ej par moquerie, åtminstone mycket, n ycket obetydligt. Med dessa ord log madame obehagligt, visande de svarta håligheterna i sidorna af hennes tandrad, och med en kall stadig elakhet i sin blick. — Ja, sade jag, jag vet hvad ni menar. Ni hatar mig! — Åh! så fult, styggt ord! Jag förvånad! vous me faites honte! Stackars madame, hon aldrig hatar någon; hon älskar alla sina vänner och sina fiender äfven; sina fiender hon öfverlemnar åt himlen. Medan jag, som ni ser, är mera glad, joyeuse än någonsin, ha de icke varit lyckliga, nej de ha icke varit det. Då jag återvända, jag alltid finna några af mina fiender ha dött, och somliga ha gifvit sig i svårigheter eller de ha haft någon olycka. Madame höjde på skuldrorna och log hatfurlt. Ett slags fasa förqvåfde min vaknande vrede och jag förblef tyst. — Ni ser, min dyra Maud, det vara mycket naturligt att ni tro jag hata er. Då jag var hos M. Austin kuthyn på Knowl, ni veta att ni icke tyckte om mig — aldrig. Men till följe af vär intima bekantskap vill jag anförtro er att af allt i verlder har jag mitt rykte mest kärt. Det är alltid så. Eleven kan, utan att bli upatäckt, förtala guvernanten. Har jag ej alltid varit god emot er, Maud? Hvilket begagna jag mest, våldsamhet eller mildhet? Jag är likt annat folk jalouse de ma reputation, och det vara svårt att med tålamod lida en förvisning, hvilken föoranledd af er, emedan jag hufvudsakligen för ert bästa