Göteborgsposten – 7 november 1865, sida 1

under några sekunder och m:me var den som först yttrade sig. — Ah, dyra Mand, hvilken öfverraskning! Äro vi ej öfversälla, älskade, och ej kunna tala af lycka? Jag full af glädje, — alldeles förtjust — rarie — af utt sc er. Så vara med er, ert ansigte förrada det. Ahl! ja, ni lilla unge! här stackars mime vara hos er ännu on gång! Hvem kunde ha föreställt sig det? — Jag trodde ni var i Frankrike, m:me, förmådde jag med stor ansträngning yttra. — Och der jag varit, dyra Maud; jag nyss ha unländt. Er onkel Silas skref till föreståndarinnan efter guvernant att ledsaga en ung lady — det vara ni, Maud — på hennes resa, och så skickade hon mig. Alltså, ma chere, stackars m:me anlände hit för alt ätaga mig denna sak. — IIuru snart resa vi till Frankrike, m:me? frågade jag. — Jag ej veta det, men den gamla qvinna — hvad är hennes namn? — Wyat, svarade jag. — Oh! oui, Waiatt; — hon säga om två, tre veckor. Och hvem förde er till stackars m:mes rum, iälskade? frägade hon insinuant. — Ingen, svarade jag hastigt; jag kom hit helt och hållet af en händelse och kan ej fatta hvarföre ni skulle dölja er. Någonting snarlikt harm började koka inom mig då