Göteborgsposten – 7 november 1865, sida 1

jag undrade hvarföre mun användt sådan slughet för att dölja henne för mig. — Jag ej ha dolt mig, mademoiselle, genmälte guvernanten. Jag noggrannt ha gjort hvad man befallt mig göra. Er onkel, mr Silas Ruthyn, vara rädd, säger Waiat, att öfverraskas af sina kreditorer, och allt måste göras i största tysthet. Jag blifvit befalld att undvika me faire roir, förstar ni, och jag vara tvungen lyda min herre — voilå tout! — Och huru länge har ni bott här? fortfor jag i samma harmlulla ton. — Bblatt en vecka. Det vara så triste plats! Jag vara så glad att sc er, Maud. Jag varit så isolöe, ni ki lilla toka. — Ni är ej glad, ume; ni älskar mig ej — ni har aldrig gjort det! utropade jag med plötslig våldsamhet. — Jo, jag är mycket glad — ni vet icke, kära lilla enfaldiga — huru jag hafva önskat uppfostra er litet mera. Låt oss förstå hvarandra. Ni tro jig icke älska er, mademoiselle, emedan ni nämnt för er papa den der lilla oordningen i hans bibliotek. Jag mycket ofta ångrat denna så stora indiskretion i mitt lif. Jag irodde skola finna några bref från doktor Brycrly. Jag tror den man ha försökt få er egendom söta Maud, och om jag funnit något, jag skulle sagt er allt om det. Men det var mycket stor sottise, och ni ha mycket rätt, att angifva mig för monsieur. Je nal point de rancune contre vous. Tvärtom, jag skola bli er ange tutelaire — hvad ni kalla det? — skyddsengel? ah ja, så är det. Ni tro jag tala par derision, icke