Göteborgsposten – 3 november 1865, sida 2

erinrar mig, en rostig nyckel med krokigt handtag i låset. Jag försökte vrida den omkring, men kunde ej. Min nyfikenhet var väckt. Jag tänkte på att gå tillbaka för att få Mary Quince till bistånd. Det föll mig dock in att dörren måhända ej var låst, hvarföre jag tryckte mot densamma då den helt lätt öppnades. Jag befann mig ej i ett rum, som jag väntat, utan vid ingången till ett galleri, som bildade räta vinklar mot det jag nyss passerat; det var mycket ofullständigt upplyst och slutade i fullkomligt mörker. Jag började tänka på huru långt jag allaredan kommit och öfverväga om jag säkert kunde finna vägen tillbaka, i händelse jag skulle gripas af någon panisk förskräckelse. Jag började allvarsamt fundera på att återvända. Tanken på mr Charke började med allt mera makt återkomma för mitt sinne; jag såg bortåt det långa galleriet som förlorade sig i allt obestämdare skuggor och slutligen försjönk i totalt mörker, och det var nira att jag gifvit vika för feghetsimpulsen. Men jag fattade mod och beslöt att se litet mera. Jag öppnade en sidodörr och inträdde i ett stort rum, hvarest i ott hörn stodo några rostiga och med spindelväf öfverdragna fågelburar, men ingenting annat. (Forts.)