Göteborgsposten – 3 november 1865, sida 2

XIX. På det hela taget kände jag likväl en obeskriflig lättnad. Dud-ey Ruthyn, Esq., och mrs L. Ruthyn gungade nun framåt på de blå böljerna med skeppet Seaman, och med hvarje dag vidgades distancen mellan oss. Liverpooltidningen som innehöll dessa gyllene rader blef omsorgsfult förvarad i mitt rum, och liksom en viss äkta man, som, då hans tålamod för mycket pröfvades af den trätlystna qvinna med hvilken han ingått äktenskap, brukade draga sig tillbaka till sitt kabinett och läsa öfver sitt giftermalskontrakt, brukade jag då oroliga tankar plågade mig veckla upp mitt tidningsblad och läsa den bit som rörde Seaman. Den dag hvarom jag nu talar var en ruskig vinterdng med snöglopp. MNitt eget rum tycktes mig behagligare än samtalsrummet, hvarest jag ej så ogeneradt kunde njuta af Mary Quinces sällskap. ln god brasa, hennes vänliga och trofasta ansigte, en liten repetition som jag just 1yss gjort af meranämnde tidningsparagraf jemte vissheten om att snart få träffa min kära kusin Monica och senure min goda Milly förorsakade att jag var vid bästa lynne i verlden. — I så fall, sade jag, eftersom ni säger att gamla Wyat ligger i rheumatism och alltså ej kan komma upp och gräla på mig, tror jag att jag går uppför trapporna Sökandet efter mr Charkes skelett.