irländska frivilliga kåren, som valt den aflidne till sin hederskapten, ifrån kl. 10 haie, under det att på yttre gården en afdelning matroser och frivillige skyttar från trakten af Broadlands uppställt sig som hedersvakt. Grefven af Clarendon, sir Charles Wood, lord Shaftesbury, William Cowper, hertigen af Argyll, Cardwell och lord Russell voro bland de förste, som infunno sig i sorgehuset; de följdes senare af hertigen af Cambridge i djup sorgdrägt, med strumpebandsordens insignier, underhusets speeker, de öfriga ministrarno och de talrika deputationerna från landsorten. På slaget 12 rullade likvagnen in på gården, dragen af 6 hästar och endast genom vapenskölden olik ae i London öfliga begrafningevagnarne, och sedan kistan blifvit inskjuten i densamma — hon bar inskriften: FThe Right Honourable Henry John Temple, Viscount Palmerston, K. G. G. C. B. Born Oet. 20. 1784, Died Oct. 18. 1865fF, — satte sig tåget i rörelse. Kistan följdes af 10 med tyra hästar förspända vagnar, at hvilka de fem främsta voro för slägtingarne och de närmaste vännerna, de tem derpå följande för ministrarne, Underhusets speaker, erkebiskopen af Canterbury, hertigen af Cambridge och viscount Bury, som representerade drottningen. Till dem slöto sig drottningens, prinsens af Wales, hertigens och hertiginnans at Cambridge vagnar, förspända med sex eller fyra hästar och med betjening i rödt gala-livrå med breda sorgflorsband. Återstoden af tåget bildades af de ekipager, som upptogos at gesandterna, de deputerade från provinsen och aristokratien; det dröjde inemot tre fjerdedels timme, innan hela tåget passerat en gifven punkt. Förutom de personer, som följde den döde till hans sista hviloplats, och de menniskomassor, som med vördsamt och stilla deltagande sågo honom föras förbi, hade högtidligheten icke det ringaste storartadt. En stabsofficers begrafning på kontinenten är ståtligare. Äfven inom Westminster Abbey, som då och då underbart belystes af solglimtar, syntes få sorgedekorationer till, men det var likväl ett djupt gripande ögonblick, då alla de män, som med lora Palmerston delat statens högsta embeten, hans politiska vänner och motståndare grupperade sig omkring gratven och långsamt passerade densamma, tör att kasta sista blicken på kistan. Derby och Disraeli saknades; Russell såg mera nedtryckt och sorgtyngd ut än någon annan; endast dröjande tömdes det vördnadsvärda Abbey, långsamt spred sig folket på gatorna. D. 28 okt. hölls ministerråd, följande dag anlände drottningen till Windsor och d. 30 blef den fullständiga ministerlistan offentliggjord. Ministeren törblir i samma skick som förut, med den förändring att Russell blir premierminister och öfverlemnar utrikesportföljen åt Clarendon. Times helsar den Russellska ministeren med orden: Vi skulle gerna velat ha en annan premierminister än lord Russell, men vi medgifva, att han för närvarande är oundviklig. Hvari hans förtjenster eller brister än må bestå, har han likväl hela sitt lif igenom vetat göra sig nödvändig för det liberala partiet. Han är öfverhufvudet för whigs och denna race skall alltid lemna ett starkt element till de britiska ministårerna, ty den är en trogen typ för landet. En whig är en liberal aristokrat och landet är i sin helhet både liberalt och aristokratiskt... Vi kunna ej anse den närvarande kabinettsbildningen bestämd till långt lif och skulle derför desto ifrigare vilja uppmana hr Gladstone attunder den kommande sessionen vinnlägga sig något mera om klokhet och moderation och visa, att han är rätte mannen att styra detta riker. Det skall bli intressant att erfara, huru vestmakterna i allmänhet och särskilt England skall ställa sig till de händelser, som äro under utveckling i Tyskland, och hvilka tydligt tendera till utförandet af enhetsplanen. Preussens regering är lika ifrig derefter som folket; men med den skiljnad, att då regeringen vill annexera med makt, vill folket anslutning efter dess eget skön. I denna anda har den nyss sammanträdda nationalföreningen i Frankturt uttalat sig. Så t. ex. har dess utskott i den tyska frågan afgifvit detta betänkande: Nationalföreningen fasthåller vid sitt statut, enligt hvilket den på samma gång eftersträfvar Tysklands enhet och frihet, och vid programmet af 1860, hvari den som mål fastställt den tyska förbundsstasen med en centralmakt och ett parlament, samt vid programmet af 1862, enligt hvilket den tagit riksförfattningen till mål. Nationalföreningen håller äfven fast vid den sats i dess program af 1860, enligt hvilken, under det vilkor att äfven det preussiska folket är beredt att underordna sig den tyska centralmakten och folkrepresentationen, och att preussiska regeringen i hvarje riktning kraftigt iakttager Tysklands intressen och gör oaflåtliga steg till skapandet af tysk makt och enhet, centralmakten skall af tyska folket öfverflyttas på öfverhufvudet för den största tyska staten, och derjemte äfven vid det i öfverensstämmelse med riksförsattningen fattade beslut af 1864, onl. hvilket det tillkommer den i parlamentet representerade hela nationen att afgöra öfver hvem som skall bekläda centralmakten. Natjonalfäreningen unprenar