— d. v. s. en centaur, icke sammansatt af en häst och en menniska, utan af en apa och en åsna. och åt detta utfall skrattade han icko såsom vanligt kallt och sarkastiskt, utan tvunget och onaturligt. Fortsättande att läsa i sina papper yttrade han vidare, alltjemt med ryggen vänd mot mig: — Han gynnade er väl icke med någon framställning af sin mening, hvilken, utom hvad beträffar den blygsamma uppskattningen af värdet af hans tjenst, synes mig böra ha varit lika otydlig som ett orakelspråk. Han log ånyo, men var nu åter mera lik sig sjelf. — Hvad beträffar ert besök hos lady Knollys, så hade den enfaldiga slyngeln blott fem minuter förut hört min önskan att ni skulle resa till Elverston innan ni beger er härifrån. Jag har bestämdt beslutat att ni skall göra detta besök, d. v. s. så vidt ni icke sjelf har något att deremot invända. Men ni måste naturligtvis vänta på en bjudning, hvilken jag gissar icke skall låta länge vänta på sig. Ert bref skall helt naturligt föranleda densamma och, som jag hoppas, för er öppna vägen till en beständig vistelse hos henne. Dess mera jag tänker på denna sak, dess mera blir jag öfvertygad om att såsom händelserna troligen komma att gestalta sig, mitt tak ej skall bli ett lämpligt skydd, men att deremot hennes hus blir en förträfflig vistelseort för er. Dessa voro mina motiver, då jag genom ert bref ville öppna en dörr till försoning med Monica. (Forts.)