att Dudley, för att förekomma mig. omnämnde saken för onkel, likväl misstydande allt hvad som passerat, så att folet fölle på mig. Denna idå fattade mig med en kraft som jag icke kunde motstå, och drifven af ögonblickets impuls begärde jag företräde hos onkel samt berättade ordagrannt hvad som tilldragit sig. Då jag slutat min berättelse, till hvilken han lyssnade utan att se upp, hostade onkel Silas ett par gånger liksom för att tala. Han log, dock tycktes detta leende vara låtsadt. Då jag slutade, gnolade han sakta en melodi — en demonstration som en mindre förfinad man skulle uttryckt genom en hvissling eller något dylikt ljud, betecknande öfverraskning eller förakt, och försökte åter att tala, men förblef fortfarande tyst. Hon syntes mig med ett ord vara mycket förvirrad. Han reste sig från stolen och traskade omkring rummet i sina tofflor, låtsande sig söka efter någonting. Han öppnade och tillslöt åter två eller tre lådor, vände på några böcker och papper samt tog slutligen upp några blad manuskript, i hvilka han tycktes ha funnit hvad han sökte. Han började behjertigt läsa dem med ryggen vänd emot mig och med ytterligare en ansträngning att klara upp rosten yttrade han till mig: — Nå, och hvad menade den narren med allt detta? — Jag tror att han tog mig för en idiot, sir, svarade jag förbittrad. — Icke otroligt, han har lefvat i stall bland drängar och hästar; han har alltid förefallit mig lik en centaur