skymningen. Taflan medjdess dunkla belysning förblifver fästad i mitt minne. Stående på samma ställe der han sist talade såg han ej efter mig, utan nedåt golfvet, och såvidt jag kunde se bar hans ansigte samma uttryck som en mans, hvilken förlorat ett högt spel eller ett ruinerande vad — eller med andra ord, det var mörkt och förtvifladt. Jag yttrade ej en enda bokstaf på min väg. När jag uppnådde mitt rum, började jag åter att i allt lugn betrakta det samtal jag haft. Jag skulle således ha bifallit hans orimliga förslag! Jag skulle, medan han grinade och grimacerade bakom min rygg mot sina bekanta, ha åkt genom Feltram i hans jagtkärra till Elverston, och der skulle han till min onkels rättmätiga förtrytelse ha öfverlemnat mig i lady Knollys vård sedan han såsom min kusk erhållit den vackra belöningen af 20,000 pund! Det erfordrades verkligen en omätlig oförskämdhet för att ha up: funnit ett dylikt skämt. — Kanske ni skulle tycka om litet the, miss, frågade Mary Quince. — Hvilken oförskämdher! utropade jag och stampade i golfvetMary Quince såg frågande å mig. — Jag menade icke dig, kära gamla Mary. Nej tack intet thå nu. Jag återtog mina funderingar, hvilka snart ledde mig till andra tankekombinationer. Enfaldigt och förolämpande, som Dudleys förslag var, innebar det likväl ett groft förräderi mot min onkel Skulle jag vara svag nog och tiga, så kunde det ju hända