med sammandragna ögon, och hans ansigte utvisade stark sinnesrörelse. — Penningar? sade jag med förakt. — Ja, penningar — tjugo tusen pund — hvad svarar ni, ja eller nej? yttrade han med en obehaglig ifver. — Ni begär mitt löfte om tjugo tusen pund, men ni skall ej hafva det. Mina kinder lågade och jag stampade i golfvet under det jag talade. Om han vetat att vädja till mina bättre känslor, är jag säker att jag skulle uppfyllt, om ej hela hans begäran, så åtminstone en stor del för att bistå honom. Men hans förslag var så lågt och oblygt! Hvad tog han mig för? Kunde han tro att jag skall förutsätta att det vore nog att han placerade mig hos kusin Monica för att hon skulle förordnas till min vårdarinna? Han måste föreställa sig att jag var alldeles ett barn. Det var ett slags dum list i hans förslag som väckte min afsmak och var förolämpande för min sjelfkänsla. — Ni vill ej gifva mig det således? sade han i det han blickade mot golfvet med rynkade ögonbryn och ryckte på mun och kinder ungefär som då en person rullar ett stycke tobak i munnen. — Visst icke, sir, svarade jag. — Nå, behåll det då, sade han, fortfarande blickande ned mot golfvet, mycket mörk och missnöjd. Jag förenade mig med Mary Quince, i ett i högsta grad uppretadt tillstånd. Då jag passerade igenom förstugan vände jag mig om och såg hans figur i den djupa