Göteborgsposten – 31 oktober 1865, sida 2

— Jag vet det, min älskade nicce, och jag uppskattar er godhet; men det finnes många skäl — intet af dem oädelt, hoppas jag — som sammanlagda göra saken omöjlig. Nej. Det skulle bli missförstådt — min heder skall vara oförvitlig. — Men sir, er heder kan ej tillvitas det ringaste då ni aldrig föreslagit det. Alltsammans, från början till slut, skulle vara mitt verk. ä? — Sannt, bästa Maud; men ack! jag känner mer af denna onda oeh lögnaktiga verld än ni i er lyckliga oerfarenhet kan göra. Hvem vill tro på vårt vittnesbörd? Ingen — nej, ingen enda. Svårigheten, den oöfverstigliga moraliska svårigheten är denna — att jag skulle blottställa mig för den skenbart riktiga tillvitelsen att hafva otillbörligt inverkat på er för detta ändamål; och dessutom skulle jag ej kunna vara fullkomligt fri från sjelfförebråelser. Det är er frivilliga godhet, Maud. Men ni är ung och oerfaren, och jag anser det vara min skyldighet att hindra er sjelf från att på nagot sätt dela med er af er förmögenhet vid så unga år. Några kunna anse det för öfverspändt; men för mig är det en befallande samvetspligt, och jag är oåterkalleligen besluten att lyda den, ehuru inom tre veckor en utmätning skall försiggå i detta hus! Jag visste ej rätt hvad en utmätning var; men af några noveller som jag läst och hvari sådana saker förekommo hade jag erfarit att det var någon förskräcklig åtgärd af grymhet och plundring som af lagen gillades. — Oh, onkel! — oh, sir! — ni kan ej låta det