Göteborgsposten – 31 oktober 1865, sida 1

mitt kära gamla Knowl. För mycket upprörd för att kunna hoppas att få sofva om jag lade mig öppnade jag denna bok och bläddrade igenom dess blad med tankarne ständigt upptagna af onkel Silas och den samma hvarmed jag hoppades kunna hjelpa honom. En af dessa planscher fängslade underbart min uppmärksamhet. Den föreställde en stor, vördnadsbjudande skog; en flicka i schweizerkostym flydde i stor förskräckelso och kastade under sin flykt några köttstycken efter sig som hon tagit ur en liten korg hvilken hängde på hennes arm. En skara vargar förföljde henne genom öppningen i skogen. Den berättelse som hade afseende på detta stycke förtäljde att hon återvände till hemmet efter att ha varit och gjort några uppköp af lifsmedel hade hon blifvit förföljd af vargar och med knapp nöd undkommit genom att fly så skyndsamt hon förmådde samt derefter gång efter annan fördröja förföljandet med att utkasta innehållet af hennes korg, för att de uthungrade bestar som förföljde henne skulle strida om och uppsluka detsamma. Denna plansch hade fängslat min inbillning. Jag betraktade den med ett nyfiket intresse: det fanns något i trädenas beskaffenhet, deras ansenrliga höjd och sträfva grenar, växande inpå hvarandra, samt den dystra skuggan derunder, som påminte mig om en del af Windmillskogen der Milly och jag otta gjort våra promenader. Derpå betraktade jag bilden af den stackars flickan som flydde för att ridda sitt lif och kastade förskräckta blickar bakom sig. Från henne flyttade jag blicken på den blodtörstiga