Göteborgsposten – 30 oktober 1865, sida 2

Sachsen en hotande note, derför att detta lands regering tillåtit pressen föra mot de allierade makterna ett upphetsande språk. Vi betecknade för vår del redan efter de första underrättelserna om Gasteinskonventionen och de ganska pålitliga ryktena om i densamma innehållna beslut af Österrike och Preussen, att omorganisera hela statsförhållandet inom Tyskland och särskilt förbundsförfattningen, att Sachsen skulle bli ett af de riken, som först skulle känna de båda absolutistiska makternas tryckning, ty Sachsen är i vägen förl. båda och äfven för — Ryssland. Det skall kanske icke dröja länge, innan detta land, om de nuvarande politiska konjunkturerna skulle fortfara, blir ett nytt mål för den herrliga allierade armåens bedrifter. Från mer än ett håll påstås nemligen med bestämdhet, att de trenne nordiska stormakterna beslutat Sachsens delning. Men Sachsen är ett tör Tysklands kultur vigtigt land. Inom det bedrifves förnämsta delen at Tysklands litterära affärer, och det har alltid varit Ryssland en nagel i ögat att så inpå sina polska gränser ha en härd, der dess värsta fieude, boktryckarepressen, kunde samla sina krafter, för att åter skicka ut sina trupper åt alla håll och underminera despotismen. Att rikta ett hufvudslag åt Sachsens sjelfständighet, göra det till en slaf under Rysslands adjutant i Berlin och kraftutvecklingen i Sachsen — detta måste för Preussen och Osterrike, för hvilka Sachsen länge varit en nagel i ögat, emedan det ständigt intrigerat emot dem. Som sagdt, vi skola utan tvifvel snart bli vittnen till ett steg i denna riktning, om icke förändrade fördjertvare. I detta afseende torde det af preussiske guvernören Manteuffel i Nordslesvig hållna tal vara ett praktstycke, som vi hoppas ej skall undgå vestmakternas uppmärksamhet, ty att det, Manteuffel säger högt, tänkes på högsta ort i Berlin, derom blir man mer och mer öfvertygad. I detta tal heter det: Jag varnar här i Nordslesvig mot alla demonstrationer, som här möjligen kunde utfalla i dansk riktning; jag tål dem icke. Konung Christian IX har öfverlemnat sin rätt till hertigdömena åt H. M:t kejsaren af Österrike och H. M:t min allernådigste konung, det är en enda basis, hvarpå den lagliga ordningen i detta land kan uppbyggas. Den, som handlar emot denna basis, får med mig att göra. Man foregycklar nu folket hoppet om ett nytt, ett tredje danskt krig. Danmark och Sverige skola förena sig, ch England och Frankrike skola taga del deri för Danmark. Men säg nu ll folket, att allt detta icke äar asannt, det skall ej tro sådant, det är icke annat ån agitation, hvarigenom man stör detta lands lugn och lycka, Och ännu ett, vi äro icke oroliga för kriget, soldaten önskar detsamma, det är hans metier. Vi befåsta Dyppel och Als, det skulle icke vara så lätt för en fiende, att fördriiva oss derifrån. I Holstein står vår tappre allierade, den ärokrönte anföraren, han förstår handteringen. I Kiels hamn har vår visserligen unga, men efter bedrifter törstande (!) flotta kastat ankar. Förhållandena ha öfverallt ändrats till vår fördel, j han intet att frukta; under den preussiska örnens vingar kunnen j vara lugna. Jag begifver mig i morgon till Kongeån och skall der en gång sjelf taga mina sju fot jord i ögonsigte. Låten icke vilseleda eder af tidningarnes agitationer, sen mig i ansigtet och afgören sedan sjelfva om j kunnen hafva största förtroendet till mig eller tidningarne. Att vestmakterna likväl skola till sist tröttna vid detta öfvermod, är antagligt, och deras ifver efter att knyta sin allians närmare kan inge förhoppningar. Man kan finna detta deraf, att en af torierna, lord Malmesbury, tillställt la France en skrifvelse, hvari han fäster denna tidnings uppmärksamhet derpå, att det var han, som il. ogenskap af utrikesminister i toriernas kabinett erkände det franska kejsardömet, och icke lord Palmerston, såsom bladet sagt. Att Malmesbury ansett sig böra inrycka detta beriktigande i ett franskt blad, är betecknande, derför att hans afsigt härmed måste ha varit att motarbeta den allmänna åsigten, att torierna icke i lika hög grad som whigs önska stå på god fot med Napoleon III och bevara alliansen med Frankrike. Det kan ej vara något tvifvel underkastadt, skrifver Malmesbury, att lord Palmerston, om han varit minister på den tiden, skulle följt en lika klok politik; men det är för oss af vigt, att vår regerings handlingar och dessa historiska fakta stå alldeles klara för franska folket. Franske utrikesministern har uppmanat sin gesandt i London, att hos engelska regeringen uttala franske kejsarens och regeringens beklagande af den törlust, som lidits genom Palmerstons död. Likaså belgiska regeringen, hvilket äfven ven var på sin plats, då Palmerston väl kan anses för den egentlige skaparen af ett sjelfI ständigt Belgien. Senare Post. I Tyskland fortfar rörelsen med anledning af Österrikes och Preussens hotande noter till Frankfurt. I ett telegram till en dansk tidning läses: Rothschildarne äro vid misshumör. Deras dåliga lynne går värst ut öfver ()fterrike cam al tår noat lån Anh aarfr nn sålunda efter hand törqväfva den litterära vara ett kärt ögonmärke för Ryssland, likasom hållanden inträda, ty isynnerhet det preussiska öfvermodet börjar nu bli allt olidligare och! rr — . 0 — —— 0— —