Göteborgsposten – 30 oktober 1865, sida 1

— ——— verklig panisk förskräckelse och onkel Silas, polerad och mild i sitt sätt, föreföll mig oförklarligt hemsk. Jag erfor då ej denna magnetiska förtrollning om hvilken jag nyss talat. Det var något mera. Hans natur var obegriplig för mig. Han var utan den ädelhet, den friskhet och de svagheter, hvilka jag erfarit i andra menskliga naturer, vare sig hos mig sjelf eller hos andra personer. Jag kände instinktlikt att appeller till känslor och sympatier icke mera skulle röra honom än marmormonumentet. Han tycktes lämpa sina samtal efter andras moraliska beskaffenhet, liksom andar sägas antaga dödligas gestalter. För hans kropp funnos epikureens sinnliga njutningar, och dermed slutade, såsom det föreföll mig, hans menskliga natur. Genom detta till hälften genomskinliga väsende tyckte jag mig understundom märka skymtar af hans inre lif, men jag förstod dem ej. Han hånade aldrig hvad som var godt och ädelt — den som hårdast ville kriticera honom kunde icke påstå detta. Och likväl föreföll det mig, af en eller annan orsak, att hans okända natur var en systematisk hädelse mot allt högre. Om han var en ond ande så var han dock något högre än Goethes pratsamme och likväl svage demon. Han antog vår moraliska naturs drag och skapnad, fördolde sin egen och var en djupt förtegen Mephistopheles. Välvillig hade han varit mot mig och vänligt hade han nästan alltid talat till mig; men det föreföll mig dervid som hade jag hört de milda orden af en bland dessa ödemarkens gastar, om hvilka den asiatiska vidskepelsen talar och som visa sig i lockande gestalter för dem som kommit på nå