Göteborgsposten – 30 oktober 1865, sida 1

HAA AAAA got afstånd från karavanen, vinka på afstånd till dem, kalla dem vid namn och leda dem dit der de icke mera återfinnas. Var då all hans vänlighet blott ett fosforartadt sken, betäckande något kallare och mera förfärligt än grafven? — Det är mycket ädelt af er, Maud, svarade han på mina framställningar, det är englalikt att hysa sympati för en ruinerad och förtviflad gammal man. Men jag fruktar ni skall draga er tillbaka. Jag säger er uppriktigt att mindre än tjugotusen pund skall icke kunna rädda mig undan den ruin som hotande omgifver mig — i hvilken jag är förlorad. — Draga mig tillbaka! Långt derifrån. Jag vill göra allt. Det måste finnas någon utväg. — Nog, min vackra unga beskyddarinna — himmelska entusiast! — nog! Ehuru ni ej drager er tillbaka så gör jag det. Jag kan ej förmå mig att mottaga detta offer. Och hvad betyder det väl för mig att bli hjelpt. Jag ligger här en stympad usling, med femtio dödliga sår i mitt hjerta. Hvad tjenar det till att hela ett sär, då så många äro obotliga. Bättre att låta mig omkomma der jag faller och att spara edra penningar för värdigare föremål, hvilka det kanhända hädanefter kan bli af gagn för menskligheten att rädda. — Men jag vill göra detta, jag måste. Jag kan ej se er lida utan att använda de medel jag har i min hand att hjelpa er. (Forts.)