Göteborgsposten – 27 oktober 1865, sida 3

llvarjehanda. Authentika presthistorier. Snallpostonhäller på med ett herdaminne öfver Lunds förra biskopar, ur hvilket vi taga oss friheten meddela följande kostliga personalier: Traditionen omtalar Linnerius såsom en godmodig man, men behäftad med åtskilliga svagheter. Bekant är anekdoten om Göingebonden, som vann en silfverkanna på ett vad med biskopen. Bonden hade kommit till Lund med ett lass jernvaror och, då han händelsevis mötte biskopen, utbjöd han sina varor till denne, som förklarade sig icke hafva tid till någon kommers, emedan han skulle upp i consistorium för att förhöra några, som ville bli prester. Bonden dristade fråga, huru det gick, om de icke kunde besvara de frågor, som dem föresälldes. Biskopen svarade: då få de icke bli prester. Bonden invände: det är hårdt, ty jag skulle kanske kunna framsälla sådana frågor, att biskopen icke kunde besvara dem. Detta förklarade biskopen vara omöjligt. Bonden vilie slå vad om sitt lass: biskopen gick in derpå och satte upp sin största silfverkanna. Biskopens fråga till bonden blef: hvad hette Mosis svärfader? Jethro: svarade bonden, men hvad hette min svärfader? Huru skulle jag kunna veta det? svarade biskopen. Ja då är kannan min, sade bonden stolt. Biskopen måste hålla god min, men fick mot lämplig lösen behålla sin kanna som blef honom dubbelt dyrbar. Emellertid lärer han hafva af Goingen lärt konsten att göra qvistiga examensfrågor. Det berättas nemligen, att han en gång tillsporde en klockarekandidat, hvem som skrifvit katekesförklaringen; då Svebilius riktigt uppgifvits med titlarne erkebiskop och doktor, frågade biskopen ytterligare, om icke Svebilius varit någonting mera. Då examinanden icke kunde besvara denna fråga, utbrast biskopen förtornad: vet ni då icke att erkebiskop Svebilius var min svärfar. Vi kunna naturligtvis icke gå i borgen för dessa anekdoters tillförlitlighet. Detsamma gäller om den berättelsen, att Linnerius en gång, då han gjorde ett stort kalas, föraktligt yttrat att ingen af studenterna, de svinen, skulle få vara med, men att under måltiden en student kastat ett stort lefvande svin genom fönstret in på mältidsbordet. Deremot är det historiskt, att Linnerius 1720 i domkapitlet beklagade sig deröfver, att en student, som var Knut Skräddares 20n, en natt kl. 11 blifvit träffad på bar gerning med en långvagn i handen, hvarmed han sig otillbörligen brukade på fönstren i biskopshuset, hvil ka blefvo inslagne. En icke historiskt bestyrkt sägen är, att L., då han från sitt goda middagsbord begifvit sig till kyrkan för att bevista aftonsången, stundom föll i sömn. En gång hände att en student, som skulle predika, vid uppträdandet på predikstolen bemärkte att bispen sof. IIan laste då en ingångevers med sakta röst, men höjde väldigt stämman, då han utsade sitt ingångsspråk ur profeten Jonas 1 kap. ( versen så lydande: Jona, hvi sofver tu? statt upp och åkalla din Gud, hvarvid biskopen spratt till och vaknade. — Om biskop Munck yttras, att som domprost predikade han ej ofta, men på sista söndagen i kyrkoåret lät han alltid höra sin domsbasunstämma, äfvensom vid så högtidliga tillfällen, som t. ex. då 1783 Tedeum sjöngs med anledning af den önskliga fortgången af H. K. H. kronprinsens koppympningt. — Biskop Celsius var en man med utmärkta egenskaper och egde stort anseende som lärd, men han var derjemte en så osmaklig smickrare, att man kan förundra sig deröfver, att icke hans verkliga förtjenster deraf fördunklades i Gustaf III ögon. Då han till den späde arfprinsen Gustaf (sedermera k. Gusta! III) dedicerade sin Gustaf I:s historia, kallade han Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika rent ut för vårt Guda-par och förklarade sig om deras Åsullkomligheter hysa sådan Åhimmelsk tanka, att han måste anse deras son för någonting, som ösvergär naturen och uti sig allena finner sitt mönster. Celsii utnämning väckte inom stiftet ett stort missnöje, som också underhölls genom hans högdragna beteende och stundom egenmyndiga och godtyckliga handlingssätt På sina senaste år var han mycket sjuklig, men förrättade i det längsta de biskopliga funktionerna, äfven då han icke kunde presentera sig alldeles kläda, enl. domkapitlets protokoll den 28 November 1792 Han vigde till och med prester, utan att vara försedd med de aldranödvändigaste plagg, enligt åsynavittnes berättelse. — Uesslen omtalas mest såsom en fin sa tiriker och fyndig ordlekare. Då någon sade: jag sökte fuller ers högvördighet i går, men förgäfves svarade han: det var väl att ni ej råkade mig fuller ty då hade ni blifvit väl mottagen. Hans humana