Göteborgsposten – 27 oktober 1865, sida 2

Han vände sig om och betraktade mig skarpt. — Måhända ni kan? upprepade han, sakta. Ja, måhända ni kan, återtog han mera litligt. Lätom oss — låtom oss se till — låtom oss tänka efter — den fördömde karlen! — aj, mitt hufvud! — Ni mår ej väl, onkel? — Ack jo, jag befinner mig mycket bra. Vi skola tala om saken i afton — jag skall skicka efter er. Jag fann Wyat i nästa rum och bad henne skynda in, emedan jag trodde att han var illamående. Jag hoppas att det ej var för mycket sjelfviskt, men så stor hade min fruktan att få se honom i ett af sina besynnerliga sjukdomsanfall blifvit, att jag hufvudstupa skyndade ut ur rummet — till en stor del för att undvika risken att bli ombedd att qvarstanna. Väggarne i Bartram House äro tjocka och dörrnischerna djupa. Då jag tillslöt dörren till min onkels rum hörde jag Dudleys röst i trapporna. Jag ville ej bli sedd hvarken af honom eller hans Ålady, såsom hans arma hustru kallade sig sjelf. Då jag kom ut ur rummet voro de inbegripna i ett häftigt samtal med hvarandra, hvarföre jag, som alldeles icke ville gå tillbaka in i min onkels rum, lugnt qvarblef i den djupa dörrnischen der jag ej kunde ses, och i denna position hörde jag Dudley med ohejdadt raseri yttra: — Ni kan just gå tillbaka samma väg ni kom. Jag följer er ej, om det var hvad ni fikade efter med ert fördömda oförskämda uppträdande.