Göteborgsposten – 27 oktober 1865, sida 2

XVII. En tafla med vargar. på aftonen gick jag ned i det rum, som blifvit anvisadt Milly och mig till samtalsrum, för att söka efter en bok. Min goda Mary Quince åtföljde mig som vanligt. Dörren stod något på glänt, och jag blef bestört öfver att se skenet af ett ljus från kaminen, på samma gång som jag kände en stark arom af tobak och brandy. På mitt lilla arbetsbord som han dragit fram till kaminen låg Dudleys pipa, brandyflaska och en tom bägare; han sjelf satt med ena foten mot kamingallret, armbågen hvilande mot knät och hufvudet lutadt mot handen. Han gret. Som hans rygg var till hälften vänd mot dörren såg han oss ej; vi deremot sågo honom gnugga sig i ögonen med knogarne och hörde ljuden af hans sjelfviska jemmer. Mary och jag smögo oss bort, lemnande honom i besittning af rummet, och undrade när han skulle lemna huset, i enlighet med den befallning jag hört gifvas honom. Det var med stor förnöjelse jag såg Giblets i förstugan se om hans reseffekter och hörde den gamle hofmästaren hviska att han skulle resa denna afton med jernbantåg — han visste ej hvart. Omkring en halftimma derefter gick Mary Quince ut för att rekognoscera och erfor då af gamla Wyat, att han just hade gått för att möta tåget. (Forts.)