Göteborgsposten – 27 oktober 1865, sida 2

— Ack, käraste Dudley, hvad har jag gjort — hvad har jag glort för att ni skall vara så hätsk emot mig? — Hvad ni har gjort? ni eländiga lilla stycke. Ni har lagat så att vi bli bortkörda och förlora vårt arf, det ur alltsammans; tycker ni ej det är nog. Jag kunde blott höra hennes snyftningar och gälla stämma, men ej urskilja de ord hvarmed hon besvarade honom, ty de stego ned för trapporna. Mary Quince berättade mig sedan att hon sett honom knuffa in henne genom vagnsdörren som om hon ej varit annat än en knippa hö, samt att han stått med hufvudet innanför vagnsfönstret och bannat henne ända tills vagnen fördes bort — Jag märkte att han misshandlade henne, stackars varelse, af det sätt hvarpå ban ryckte på hufvudet — och han hade knytnäfven inom vagnen och skakade den framför hennes ansigte. Jag är säker om att han är i stånd till hvad som helst. Hon gret som ett barn och såg sig tillbaka och viftade mot honom med sin af tårar genomdränkta näsduk — stackars varelse! och så ung hon är! Ack hon är beklagansvärd! Jag tänker ofta, miss att det är väl för mig att jag aldrig blifvit gift. Hurt underligt det är att vi alla gerna skulle vilja ha män fastän så få gifta Personer äro lyckliga tillsammans. De är en besynnerlig verld vi lefva uti, och de som lefve ogifta äro kanhända när allt kommer omkring de lyckli gaste.