Göteborgsposten – 26 oktober 1865, sida 2

Klippans Tullstation. Till Red. af Göteborgs-Posten. Bland de många föråldrade och numera öfverflödiga bevakningsåtgärder, föga öfverensstammande med vår tids sundare åsigter, som ännu tillhöra tullverket, torde efterföljande befinnas vara värd ej ringa uppmärksamhet. Den består nemligen deruti, att från sjön till Göteborg inkommande fartyg af öfver 15 svåra lästers drägtighet, enligt K. Mi:ts nådiga Tullstadga 8, skall vid Klippan ankra eller lägga bi för att ombord emottaga tullbetjent som bevakning, innan uppsegling till staden får fortsättas, vid vite af från 100 till 300 rdr efter omständigheterna. Att denna föreskrift kunde ega sin tillämpning i förflutna tider, då smuggling var en lönande affär, medgifves, men att denna nu utan risk för lagbrott eller förlust för staten kunde uteslutas från Tullstadgan, torde svårligen kunna bestridas, ty när ett fartyg har passerat hela skärgården från Winga till Klippan utan bevakning, tyckes det som gerna den återstående halfva milen upp till staden kunde få passeras utan detta, icke obetydliga, hinder för trafiken. Bra riskabelt vore det väl också för en fartygsbefälhafvare, att försöka smuggling här på redden, hvarest han på ingen punkt kan vara säker om att icke bli af tullbetjening observerad och hvad som dessutom gör sådana försök nästan omöjliga är närvaron af lotsen, hvilken enligt 4 af iörutnämnde Tullstadga, har samma åligganden med hänsyn till förekommande af smuggling eller olaga lossning, som tullbetjent så länge han vistas ombord, och samma 5 foreskrisver jemväl, att fartyg icke får insegla utan lots. Att i det trånga sarvattnet vid Klippan ankra eller lägga bi, synnerligast med större fartyg, förorsakar icke sällan både tid och penningeförlust, emedan det efter den nödvändiga stoppningen, för tullvaktmästarens ombordtagande, oftast misslyckas att komma under segel utan att ångbåts-biträde måste i de flesta fall anlitas, hvilket ej sällan kunde undvikas om fartyg obehindradt finge passera Klippans station. Denna obehagliga klippa för trafikerande, på hvilken de alltid måste törna, väcker städse förargelse och missbelåtenhet med författningar, som numera icke äro till annan nytta, än kostnader och besvär för tullverket och dess tjenstemän, lika väl som för de trafikerande. Tager man derjemte i betraktande att det kan hända en tjensteman under den tid han har tjenstgöring på nämnde ställe, att han flera gånger om dagen måste tillryggalägga den halfva milen mellan staden och Klippan, torde man kunna ifrågasätta huruvida dessa tillfällen till motion kunna uppvägas af de allmänna och enskilda uppoffringar hvarmed deras åstadkommande äro förknippade. Den visitation, som verkställes vid Klippan å från skärgården till staden uppgående mindre båtar och farkoster, tyckes icke heller tjena till mycket, sedan stämpel-skyldigheten upphörde, ty om än smugglingsförsök derigenom skulle upptäckas, så vore likväl den smugglare bra enfaldig som frivilligt erkände att de varor han forslade voro oförtullade, och om han nekade skulle han svårligen kunna fällas till något ansvar för varor, som han förde i förpassningsfria farkoster. Nog uf, iullverkets bevakningsätgärder vid Klippan kunde betydligt inskränkas till både statens och trafikerandes sördel. For staten i så fall, att den vaktmästarepersonal, som nu erfordras för ofvannämnde bevakning, kunde indragas, och dermed vore alltid några tusende rdr årligen sparade, hvilka säkerligen kunde till bättre ändamål användas. Denna fråga, som för omkring 2 år sedan varit föremål för öfverläggning bland hrr stadsfullmäktige, samt sedan hänskjutits till vederbörande auktoritet, lörtjenar att icke försjunka i glömskan, hvarföre äfven Ins. skulle skatta sig ganska lycklig, om han genom dessa rader kunnat bidraga till att åter fästa uppmärksamheten derpå.