Göteborgsposten – 26 oktober 1865, sida 1

——— —— —— — — steriskt anfall, pratade mycket hastigt, snyftade och ibland var nära att skrika högt i ett slags anfall af raseri. Jag sprang upp fran stolen och såg mot dörren. — Herre Gud! ropade den hederliga Mary Quince med gapande mun och runda ögon stirrande i samma riktning. — Mary — Mary! hvad kan det vara? — Ge de någon stryk der nere? Jag vet ej hvar det kommer ifrån! stammade Quince. — Jag vill, jag skall se henne! Det är henne jag vill råka. Åh-hå-å-å-å — miss Maud Ruthyn. Miss Ru: thyn af Knowl. ÄÅh-hå-hå-å-å —! — Hvad i all verlden kan det vara! utropade jag med stor förskräckelse och fasa. Rösten hade nu tydligen kommit nära, och jag hörde huru vår gode och vacklande gamle hofmästare tydligen gjorde invändningar mot den högljudda qvinnan. — Jag vill råka henne, fortfor hon i det hon utgjöt en flod af låga oqvädningsord öfver mig, hvilken ingatvo mig en plötslig känsla af vrede. Hvad hade jag gjort, för att jag skulle frukta för någon? Huru vågade någon i min onkels hus, i mitt hus, blanda mitt namn tillsammans med dessa afskyvärda plumpheter. — För himlens skull gå icke ut, miss! skrek den stackars Quince. Det är någon drucken varelse. Men jag var mycken ond och likt en toka, som jag var, kastade jag upp dörren i det jag i det jag i högdragen ton utropade: