Göteborgsposten – 25 oktober 1865, sida 1

Riksdagen. Riksstånden sammanträdde i Måndags kl. 10 f. m. för att mottaga konungens inbjudning till plenum plenorum och medelst ömsesidiga deputationer helsa hvarandra. Dessa deputationer anfördes för ridderskapet och adeln af grefve Arv. Posse, för presteständet af biskop Sundberg, för borgarståndet af grosshandl. L. J. Hierta och tör bondeståndet af riksdagsfullm. OC. J. Lönnberg. — Af de hållna helsningstalen meddela vi hrr Hiertas och Lönnbergs tal till ridderskapet och adeln, samt landtmarskalkens svar på den senares helsning, såsom varande af största intresset. Hr Hierta yttrade, efter en kort inledning, följande: Svenska folket har länge väntat på uppfyllandet af det testamente, som redan den närvarande grundlagens stiftare med afseende på behofvet af representationens ombildning öfverlemnat åt sina efterföljare; men stunden är nu kommen, då detta önskningamal kan bringas till ett lyckligt slut, och borgareståndet tror sig icke fela i den föreställningen, att vinnandet deraf hufvudsakligen beror på det beslut, som höglofliga ridderskapet och adeln kommer att fatta, emedan det egentligen är detta stånd, som genom antagande af den kongl. propositionen nedlägger ett storsinnadt offer på fosterlandets altare. Talrika blad i Sveriges häfder vittna om idrotter, genom hvilka medlemmar af Sveriges adel med ädel sjelfuppoffring inristat på sina sköldar detiskona valspråket: för äran, konungen och fosterlandet. Till dessa blad kan vid denna riksdag läggas det måhända mest oförgängliga, om höglofliga ridderskapet och adeln med afseende på det ölvervägande bifall, som den allmänna meningen i landet egnat åt det hvilande förslaget, finner dev med sin öfvertygelse om rikets väl förenligt att gå konungens allvarliga onskan tisl mötes genom den nya riksdagsordningens antagande. Borgareständet foreställer sig äfvon, att det är en sådan uppfattning af den nu började riksdagens storartade betydelse, som denna gång församlat höglofliga ridderskapets och adelns medlemmar talrikare än vid de flesta föregående riksmöten. Det är med vissheten om de fosterländska tänkesätt, som blifva ledande vid besluten, och under förhoppning att äfven i öfriga angelägenheter våga påräkna höglofliga ridderakapels och adelns upplysta föresyn och medverkan, som borgareständet anhåller att i höglofl. ridderskapets och adelns ynnest och bevågenhet få blifva inneslutet. Hr Lönnbergs tal var af följande lydelse: Vi befinna oss vid början af ett riksmöte, hvars väntade beslut skola nedtränga i statsorganismens innersta rot. Ej underligt då, om stundens gripande allvar genomtränger en hvar. Försvunna äro nu de sociala skrankor, som fordom strängt afskilde den ena delen af nationen från den andra. Ingen kan numera säga hvar den ena ståndsklassen slutar och en annan börjar. Endast i sättet för svenska folkets representation vid allmän riksdag qvarstår den politiska afsöndringen i stånd. Efter mångårigt arbete att utbyta de åldriga förnötta formerna emot mera tidsenliga är nu framlagdt till slutligt afgörande ett förslag, hvarvid nationen fäster de största förhoppningar. Till eder, I ädla herrar, vädjar nationen i detta ögonblick, emedan den vet att på eder beror till väsendtligaste grad detta förslags öde. Med detta för