Göteborgsposten – 24 oktober 1865, sida 2

Hans dotter passerade ånyo förbi mig; men denna gång var han oss nära, och han teg derföre. Nästa gång hon gick förbi mig, stod hon och talade med Mary Quince på något afstånd, och då hon passerade, liksom förut utan att stanna, yttrade hon: — Blif aldrig ensam med mr Dudley för himlens skull! Detta råd var så förvånande, att jag var nära att fräga flickan, hvad hon menade. Men jag hejdade mig i hopp att hon, då hon kanske ännu en gång ginge förbi, skulle vara mera tydlig. Hon yttrade dock icke ett enda ord mera och gam e Pegtops svartsjuka öga hvilade så oupphörligt på oss att Jag afstod från att söka få veta något mera. Dock låg det i hennes ord tillräckligt, anledning till eftertanko för att jag skulle ha att fundera derpå många långa timmar och under mången förfärlig nattlig vaka. Skulle jag då aldrig få lugn på Bartram? Tio, dagar hade redan Milly varit bortrest och jag ensam, då min onkel skickade efter mig med tillsägelse att komma till honom på hans rum. Då jag såg gamla Wyat stå vid dörren frammumlande sitt buskap, öfvergafs jag helt och hållet af mitt mod. Det var sent — just den tid då nedslaget folk djupast erfar sina ängslande känslor, eller med andra ord då skymningens kalla gråa dager antagit sin mörkaste skuggning och innan ljusen tändas samt nattens trygga stillhet börjar.