Göteborgsposten – 24 oktober 1865, sida 2

de son — den siste ättlingen af Ruthyns stam. Naud! har jag förlorat honom? Hans öde, mitt öde och jag må äfven säga Millys öde bero blott på er dom. Han älskar er som ingen annan än blott den mycket unge han älska, — som man älskar blott en gång i lifvet. Han älskar er förtvifladt. Han är en tillgifven natur — en Ruthyn, det bästa blod i England — den siste mannen af sin slägt. Och om — om jag förlorar honom, förlorar jag allt och ni skall inom få månader se mig i min likkista. Jag står framför er som en supplikant. Skall jag knäfalla? Hans ögon voro fästade på mig och glänste af förtvislan. Han knäppte ihop händerna och hela hans gestalt böjde sig för mig. — Oh, onkel, onkel! utropade jag och brast tillfölje af min inre skakning ut i tårar. Jag såg att hans blick, hemskt forskande alltjomt hvilade på mig. Jag tror att han gissade beskaffenheten af min själsrörelse, men han beslöt icke desto mindre att ytterligare ansätta mig i detta hjelplösa tillstånd. — Ni ser min oroliga väntan, min förfärliga väntan. Ni är god, Maud, ni älskar er faders minne; ni har medömkan med er faders broder; ni skulle icke vilja säga nej och rikta pistolen mot hans hufvud.