Göteborgsposten – 24 oktober 1865, sida 2

Åter uppstod en tystnad, under hvilken han fast betraktade mig, och liksom tänkande högt mumlade: — Min skyddsengel! — min skydsengel! Maud! ni har ett hjerta. Plötsligt tilltalade han mig dock direkte: — Lyssna för ett ögonblick till några ord af en gammal och bruten man — er förmyndare — er onkel — till en med ett ord som bönfaller. Jag hade beslutat att aldrig mera tala med er i denna sak; men jag hade oritt — jag leddes af högmod, endast af högmod. Jag kände huru jag ömsom bleknade och rodnade under hvad han derefter yttrade: — Jag är mycket olycklig — nära nog förtviflad. Hvad återstår väl för mig — hvad återstår? Ödet har gjort sitt värsta. Jag är nedkastad i stoftet och Lyckans hjul har rullat öfver mig. Och den trälaktiga verlden, som likt en pöbelhop följer hennes vagn, förtrampar den stympade olycklige. Allt har öfvergått mig och jag är nu lemnad sårad och blödande i denna ödemark. Det var ej mitt fel, Maud — jag säger er, att det ej var mitt fel. Jag känner ingen ånger ehuru jag har flera sorger än jag kan uttrycka och är liksom förbränd af eld. Då folk passerade förbi Bartram och såg dess vanskötta mark och dess skorstenar, ur hvilka rök icke mera uppsteg, är jag viss på att de ansågo mitt öde för det värsta en stolt man kunde bära. Och likväl kunde de ej föreställa sig hälften af mitt elände. Men denne gamle hektiske och epileptiske man, detta gamla fantom, sammansatt af olyckor och dårskaper bade ännu ett hopp — sin manlige ehuru obilda