Göteborgsposten – 23 oktober 1865, sida 2

Detta dokument, hvilket vi granskade liksom lagkarlar granska en ny parlamentsakt, skänkte oss tröst. Vär skiljsmessa var dock icke evig. Den skulle icke räcka längre än tre månader, måhända ännu kortare tid. I det hela gladde jag mig åt, att ehuru onkel Silas biljett var bestämd och befallande den dock var vänlig. Våra sorgeutbrott lugnade af till blott nedslagenhet. Vi kommo öfverens om en ifrig brefvexling. Vi erforo något af den öfverretning som en förändring alltid medför. Om denna franska skola visade sig vara en förtjusande vistelseort, såsom onkel uppgaf, så skulle ju vårt återseende i Frankrike, förenadt som det blefve med intresset af främmande scenerier, vanor och ansigten, förefalla högst angenämt. Thorsdagen inträffade. Nya sorgeutgjutelser, nya förhoppningar. Vi skulle slutligen skiljas åt vid porten till den längst bort belägna ändan af Windmillskogen. Och så följde nya omfamningar, nytt afskedstagande och tärfulla leenden. Mrs Jolks som mötte oss der var mycket ifrig. Jag tror nästan det var hennes första besök i hufvudstaden, och hon var i mån deraf upphettad och vigtig samt förskräckt för jernbanresan, hvadan vårt afsked blet kortare än det eljest kanske skulle blifvit. Jag stod och såg efter den stackars Milly, som sträckte ut hufvudet genom vagnsfönstret och med handen viftade månget farväl, tills en krökning på vägen och en hop gamla askträd, öfverväxta med murgröna, förtog utsigten. Mina ögon fylldes åter med tårar. Jag vände mig åter