Göteborgsposten – 23 oktober 1865, sida 1

Som det nu var tänkte jag på mina verkliga svårigheter samt på lady Knollys och, jag medger det, äfven något på lord Ilbury. Då jag härunder såg mot dörrer tyckte jag mig se ett menskligt ansigte — just det mest förfärliga min fantasi skulle kunnat framkalla. Detta ansigte blickade ihärdigt in i rummet. Jag såg blott en del af detsamma. Dörren dolde resten, men jag tyckte äfven att jag såg en del af fingrarne. Ansigtet skådade mot sängen och föreföll i den svaga belysningen som en likblek mask med glanslösa ögon. Jag hade så ofta blifvit förskräckt af dylika appari tioner, framkallade af tillfälliga skuggor och skiftningar i ljuset, hvilka förändrat vanliga föremål, att jag lutade mig framåt, väntande, ehuru under bäfvan, att äfven få se denns upplösa sig i fullkomligt oskyldiga elementer. Men nu blef jag till min outsägliga förskräckelse fullt förvissac om att jag såg m:me de le Rougierres anletsdrag. Med ett utrop sprang jag upp och skakade ursinnig förskrämd Milly ur hennes dvala. — Se! se! ropade jag. Men synen var redan försvunnen. — Jag hängde mig så fast vid Millys arm, i det jag kröp ned bakom henne, att hon ej kunde resa sig. — Milly! Milly! Milly! Milly! fortfor jag att ropa, likt en som plötsligt blifvit idiot och ej är i stånd att säga något annat än ett enda ord. Med panisk förskräckelse sprang Milly, som ingen ting sett och ej kunde bilda sig någon gissning om orsaken till min förskräckelse, upp från stolen. Härdt slutande