Göteborgsposten – 21 oktober 1865, sida 2

lvarjehanda. Ett riddarslag förr och nu. En nyutnämna riddare af Hederslegionen, en fransk skald, befann sig i inrikesministeriet, för att mottaga sin dekoration sumt dubbas till riddare. Ceremonielet vid dubbningen har emellertid, såsom man får se, påverkad af tiden och omständigheterna, mistat icke så litet af den festlighet, som fordom dermed förbands. Fordom — förtälja historieskrifvarne — förde föräldrar, slägtingar, vänner och hela traktens ridderskap den nye riddaren till kyrkan. Han var insvept i ett vidt omhölje och hade riddareskölden hängande om halsen. Damerna iklädde honom pansarskjortan, de gyllene sporrarne samt rustningen; den äldste närvarande riddaren omgjordade honom med svärdet, som legat på altaret, samt drog derpå sitt eget svärd och gaf honom ett lätt slag på skuldran och omfamnade honom sägande: l Guds, den heliga jungfruns och den helige Dionysii namn dubbar jag dig till riddare! En väpnare framledde derefter stridshingsten till den nye riddaren. Sedermera började festligheterna, som vanligen räckte i flera dagar. Af allt detta ceremoniel återstår nu intet annat, än att den nye riddaren knäböjer, om omständigheterna så tillåta, inför en äldre riddare och af denne erhåller ett slag på skuldran af värjan. Detta sker med eller utan vittne, i frack eller bonjour, i salongen eller kabinettet; dylika småsaker tagas nu ej med i beräkningen. Då nu den ofvan omnämnde franske skalden skulle dubbas, befann han sig i ett af departementschefernas arbetsrum. En närvarande riddare af Hederslegionen skulle förrätta dubbningen och några närvarande notarier skulle vara vittnen. Men nu selades det förnämsta af allt: en värja. Ingen af de närvarande var beväpnad med annat än pennan. Man sökte i alla vinklar och vrår. Förgäfves, intet spår ens af ett blankt vapen fanns i huset. Man var just besluten att uppskjuta dubbningen, då en af de närvarande upptäckte nere på gatan en polis-soldat. Denne uppkallades genast och lånade med beredvillighet sin sabel. Värja eller sabel, det gjorde vid detta tilllälle mindre till saken. Nutiden är ej så nogräknad i dylika asscenden. Den nye riddaren knäböjde, den äldre patog sig en allvarsam och vigtig min, ställde sig i ridderlig positur och skulle draga sabeln, men olyckligtvis hade denne rostat fast i slidan. Sex kraftiga händer måste det till innan man kunde draga ut klingan. Den föll litet ovarsamt på den nye riddarens axel, och riddarslaget var mottaget. Sie transit gloria mundi. Lindansaren Blondin har nyligen i Berlin för första gången a sin konstnarsbana, fallit ned från linan. Med undantag af en dervid adragon mindre kontusion har han dock icke skadat sig, emedan fallet ej skedde från den höga linan ned i sanden å Königsplatz, utan från en lägre lina ned på teatergolfvet. Händelsen tilldrog sig vid producerandet af det svåraste bland alla hans svåra konststycken, nemligen vid hans sallo mortale från styltorna ned på linan och åter upp i styltorna. Fallet var emellertid af den beskaffenhet att åskådarne trodde det han brutit alla sina esben. Så var dock ej tillfället, utan Blondin, låtsande som om intet passerat, hoppade genast åter upp och fortsatte sitt konststycke under publikens bifallstorm. —— ——— — —