Göteborgsposten – 20 oktober 1865, sida 2

kännt och känner mera trygghet äfvensom mera behag än vid dagsljuset — helt och hället oförnuftigt, det medger jag, ty vi veta alt natten är dag för sadana som iilska mörkret mera än ljus, och det onda vandrar i mörkret. Men så är det emellertid. Kanhända att just medvetandet ar yttre fara förhöjer njutning af ett väl upplyst beqviämt rum, på samma sitt som stormen gör da man hör honom hvinande fara fram öfver taket. Under det Milly och jag suto 1 all trefnad och samtalade hördes en knackning på dörren till rummet och utan att vänta på tillåtelse steg gamla Wyat in samt yttrade till Milly. — Ni mäste upphöra med ert prat, miss Milly, och gå och vaka i er fars rum. — Är han sjuk? särågade jag. Hon svarade, adresserande sitt tal ej till mig utan till Milly : — Han fick ett anfall af sitt onda för tva timmar sedan straxt efter master Dudleys afresa. Det blir hans död, tror jag, stackars gamle man. Jag var ledsen sjelf då jag såg master Dudley resa bort i regnet, stackars unge herre. Det är ledsamheter nog i familjen utan att det behöfde ske. Inte annat än ledsamheter, allt sedan sista förändringen kom. Dömande efter den surmulna blick hon kastade på mig då hon yttrade detta, slöt jag till att jag representerade under sista förindringen till hvilken alla husets sorger borde hänföras. Jag kände mig olycklig till och med af att denna