derativa systemet, i hvilken riktning man för närvarande påstås gå mycket längt i Osterrike. Den andra faran, som hotar från Ryssland, är deremot nu kanske större än någonsin, och då befolkningens intressen här i viss mån falla tillsammans med kejsarhusets, är det icke osannolikt, att Magyarer och Slaver, om de hålla ihop, skola kurna uppnå större sjelsständighet och oberoende än någonsin, under det de yttre förhållandena samtidigt kunna lägga oöfverstigliga hinder i vägen för en reaktion. Under alla omständigheter skola Magyarer och Slaver vara mera uppmanade att törsöka komma till ett godt förstånd med hvarandra, än att spilla sina krafter i on inbördes kamp, hvilken åtminstone måste ha till följd, att båda sjunka tillbaka i den förra träldomen, och de rysk-preussiska spekulationerna om, att en ny Jellachich skall tramstå, hafva derför ej mycken utsigt för sig, må vi hoppas det. Det österrikiska lånet skall nu ändtligen hafva lyckats, så att regeringen skall åter kunna uppträda mindre jägtad, ehuru likväl i den riktning, som händelsernas makt anvisat. Naturligtvis skall den Bismarckska tidningens oförsynta angrepp mot Österrike och öfverensstämmelse med Ryssland icke förblifva främmande för Frankrikes allmänhet och det magiska inflytande, som de preussiska tidningarno med ett förundransvärdt sjelfbedräger gifva åt Bismarcks personliga uppträdande och hvilket de franska statsmännen ej skola ega förmåga att motstå, skall helt såkert dervid bli något minskadt. Det är i sanning förundransvärdt att se, med hvilken blindhet de preussiska tidningarne påstå, att konung Wilhelm kan med hertigdömena göra hvad han vill, utan att han benöfver bekymra sig om Frankrikes mening, emedan denna makt under alla omständigheter vill ha fred och förnämligast uppgått i den stora verldsutställningen som år 1867 skall hållas i Paris. En pariserkorresp. till Neuc Pr. Leit. djerfves tillochmed säga: Hvad hertigdömena angår, äro förhållandena sådana, att kabinettet i Tuilerierna skall med glädje mottaga och uppskatta hvarje moralisk eftergilt. — Det kommer naturligtvis icke i fråga, att franska nationen ej skall låta sig nöjas med denna roll af beskedlighetsgörare, som preussarne äro nog högsinnade att vilja tilldela den. Roligast är likväl korresp., då han yttrar om Bismarck: De sympatier, som han väckt, äro kanske mindre politiska sympatier, än säsom man har uttryckt sig sympathies de carac