Göteborgsposten – 18 oktober 1865, sida 2

gifva efter, eller att den sirenan kusin Monica skulle uppmjuka och vinna honom för sitt ändamål. Den tröst jag hemtade deraf att Dudley var frånvarande, skulle icke vara af lång varaktighet, ty en morgon då jag var ensam och roade mig med något broderarbete, samt just sysselsatte mina tankar med åtskilliga alls icke obehagliga saker, inträdde min kusin Dudley i rummet. — Jag kommer tillbaka igen likt ett falskt mynt, som ni ser. Och hur har ni mått hela tiden, ficka? Bra, kan jag finna af ert utseende. Jag är mycket förtjust öfver att se er. Det finnes ingen som går upp mot er, Maud. — Jag tror att jag får be er släppa min hand, då jag ej kan fortsätta mitt arbete, sade jag stelt, i hopp att något litet afkyla hans entusiasm. — Jag vill göra allt för att behaga er, Maud. Det står ej i min makt att neka er något. Jag har varit i Wolverhampton — hin så trefligt der — och jagat ända bortåt Leamington till. Jag höll på att bryta af mig nacken med en lånad häst då vi satte efter hundarne. Skulle ni bry er om, Maud, ifall jag bröte af mig nacken? Skulle ni det? Jag förblef tyst. — Kanske något litet? hemställde han inställsamt. (Forts.)