Göteborgsposten – 18 oktober 1865, sida 1

W — — len lagstistande makten vore fördelad i särskilda tånd — en i och för sig för en rådplägande församing särdeles olämplig och tung form, härledande sig ån en tid, då särskilda korporationsintressen funnos tt bevaka, med derpå mer eller mindre rättvist grunlade anspråk. Lyckligvis hafva dock numera de särskilda korporationerna, intressena och anspråken upplöst sig i en sammanslutning till ästadkommande af: för samhället gemensamt gagnade lagar och åtgärder. En af de mest synbara följderna af de förändringar, tiden alstrat, är också utan tvifvel syftningen att närma de särskilda samhällsklasserna till hvarandra och att således låta de fordna ståndsskilnaderna allt mer och mer försvinna. Ett sådant närmande röjes ögonskenligen ej mindre i yttre hänseende, såsom i klädedrägt och umgängessätt, än äfven i ett stigande intresse för offentliga angelägenheter och för kännedom om dessa, äfvensom i en allmännare spridd bildning. Stiftandet af bolag, föreningar och sällskaper för samfäld verksamhet i flerartade både industriella, vetenskapliga, litterära och sociala riktningar, utan afseende på delegarnes stånd eller klass, hör till ett af tidens mest glädjande tecken. De s. k. lägre klasserna hafva, jemväl i afseende på lefnadsbeqvämligheter, närmat sig de högre. Arbetet med maskiner förminskar nästan dagligen antalet af dem, som lesva af sina händers verk. Det ligger således inom desto. fleres förmåga att förvärfva en allmännare bildning; alltjemnt utvidgade undervisningsanstalter mängfaldiga u:vägarna och lättheten dertill. Till statens embeten och tjenster, äfven de högsta, är vägen nu öppen för alla klasser. Utmärkelser, som fordom voro förbehållna endast en viss värdighet eller ställning i samhället, tillfalla nu en hvar, som dertill anses förtjent. Med ett ord: ståndsskilnaderna kunna sanningsenligt sägas hafva upphört i alla de sociala förhållanden, der de i äldre tider förefunnos. I följd af rikets ständers beslut hafva också ståndsoch klass-indelningarne blifvit upphäsda vid val ej mindre af riksdagsmän för städerva än till de bevillningstaxeringsoch pröfnings-komitåer, hvilka inom kommunerna utöfva en ganska omsattande beskattningsrätt; och de af rikets ständer med konungen beslutade kommunallagar ifrågasätta hvarken i stad eller å landet någon skilnad klasserna emellan. Skulle den då längre qvarstå ensamt inom den församling, hvilken såsom lagstiftande makt representerar samhället i dess helhet? Ett af K. M:t och dess regering framlagdt förslag till nationalrepresentationens ombildning utan afseende på stånd eller klasser föreligger rikets nu församlade ständer och utgör riksdagens vigtigaste fråga. Detta förslag har icke blott i grundlagsenlig ordning varit hvilande sedan förra riksdagen, då de ständ, som representera det talrikaste antalet af svenska medborgare å land och i stad, inför konungen tillika derför nedlade sin offentliga tacksamhetsbetygelse, utan har derjemte, efter att genom en vidsträckt spridning hafva blifvit kändt och granskadt, tillvunnit sig de lifligaste sympatier och vid möten i landets alla bygder stöd af den allmänna meningen bland alla samhällsklasser. Man berättigas således till den förhoppning, att detta förslag äfven af riksdagens fyra stånd, hvilka, enligt grundlagarne, representera svenska folket, varder med uppriktig tilllredsställelse antaget såsom lag — ett beslut, hvilket icke blott med all visshet skulle väcka hela landets glädje, utan som derjemte under närvarande förhållauden hardt när torde kunna få anses som en politisk nödvändighet till förekommande af det missnöje samt den oroande förvirring och splittring, som vid ett motsatt förhållande etter all anledning icke skulle uteblifva. Också erfar man, att, under den förutsättningen om det hvilande förslagets antagande, K. M:t och dess regering lärer föreslå rikets ständer att fastställa statsregleringen endast för ett år; ty om förslaget godkännes, följer deraf, att svenska folkets ombud skola årligen sammanträda, i hvilket fall det blefve en betänklig abnormitet, att de nuvarande riksständen hade på förband reglerat staten för tre år, hvilket skulle hafva till följd, att den nya representationen skulle vid de tvenne påföljande årens riksdagar antingen sorsåttas utom all verksamhet i afseende på denna vigtiga del af lagstiftningsmakten, eller ock företaga sig att upphäfva en föregående riksdags härom fattade beslut. Men äfven i andra hänseenden kommer sannolikt det nu öppnade riksmötets längre fortfarande verksamhet att i väsendtlig mån blifva beroende af representationsfragans utgång. Ty förmodas kan, att regeringen icke är beredd att framlägga några mera genomgripande förslag till lagar eller andra åtgärder af särdeles vigt, — de der icke erfordra en skyndsammare behandling, — då nemligen, för händelse af förslagets godkännande, rikets nuvarande ständer sannolikt icke skulle kunna medhinna att dessförinnan bringa ärenden af större omfattning till slut; och dessutom i sådant fall den nya representationens sammantråde inträffar redan påföljande är. —