Göteborgsposten – 18 oktober 1865, sida 1

Jag har varit öppenhjertlig och det skall äfven ni vara. Har ni någonsin hört lady Knollys tala illa om mig? Jag var alldeles förstummad. Jag kände huru mina kinder betäcktes af rodnad och jag gengäldade hans blick med en stupid stirrning och förblef tyst. — Ja, Maud, ni har hört det. Jag blickade ned under tystnad. — Jag vet att ni har det. Men ni måste svara. Har ni det, eller ej? Jag gjorde två celler tre fruktlösa försök att tala. Det var som om jag fått kramp i strupen. — Jag försöker att erinra mig det, sade jag slutligen. — Ni måste erinra er det, svarade han befallande. Åter blef det en stunds tystnad. Jag skulle ha gifvit hela verlden för att på hvilka vilkor som helst befinna mig på något annat ställe i denna samma verld. — Helt visst vill ni ej bedroga er förmyndare, Maud? Säg ut nu, frågan är enkel och jag vet redan förut sanningen. Jag frågar er åter: Har ni någonsin hört lady Knollpys tala illa om mig. — Lady Knollys, svarade jag knappt hörbart, talar mycket öppet och ganska ofta till hälften på skämt; men — fortfor jag då jag märkte något hotande i hans ansigte — jag har hört henne uttala sitt ogillande af något som ni gjort. — Hör på, Maud, yttrade han i sträng ehuru ännu låg ton, framställde hon ej den beskyllning — på den tiden ej fullt utkläckt men nyligen framställd fullfjedrad,