Göteborgsposten – 17 oktober 1865, sida 2

— Sitt qvar, Maud, yttrade min onkel. En ytterligare paus. — Om ni har någonting att säga min myndling, sir, kan ni vara god säga det här. Doktor Bryerlys mörka ansigte vändes mot mig med ett uttryck af outsägligt medlidande. — Jag ämnade säga, yttrade han, att om ni tror att jag på något sätt kan vara er till ringaste tjenst, miss, så står jag till ert förfogande när som helst; det var alltsammans. Han tvekade, betraktande mig med samma uttryck, liksom om han haft något mer att säga; men han endast upprepade : — Det var alltsammans, miss. — Vill ni ej skaka hand med mig, d:r Bryerly, innan ni aflägsnar er? sade jug i det jag närmade mig honom. Utan ett småleende på sina läppar, med samma dystra och bekymrade uttryck i sitt ansigte, samt obeslutsam, såsom jag tyckte, antingen han skulle tala eller vara tyst, tog han mina fingrar i sin kalla hand och skakade den sakta, under det hans allvarsamma och oroliga blick var liksom omedvetet fästad på onkel Silas ansigte. Han yttrade i dyster ton och på ett sätt, som om han ej visste hvad han sade, de enda orden: — Farväl, miss. Derefter släppte han min hand med en suck, gjorde en liten nick ät mig och lemnade rummet. En stund hörde jag det sorgligaste ljud som kan träffa ett mensk