Göteborgsposten – 16 oktober 1865, sida 1

utan hatt och skummande af raseri. Han gjorde ögonblickligen ett utfall mot Dudley, som helt kallt böjde sig ned och undvek det tillämnade slaget; derefter åter samma förskräckliga smill, men denna gang var den dubbel, liknande en kusks klatschande med piskan, och kaptenen låg ännu en gång på marken. — Kom med härifrån, Milly, sade jag. — Låt bli honom, Dudley, säger jag er; ni dödar honom, skrek Milly. Men kaptenen, hvars näsa, mun och haka nu bildade en enda massa af blod, och som dessutom blödde ur ctt sår öfver ena ögat, rusade på honom igen. Jag vände mig bort. Jag kände mig färdig att svimma och var nära att skrika af förskräckelse. — Hamra på honom dugtigt, tjöt Dickon i sin ytterliga förtjusning. — Han skall krossa den nu, om det ej redan är gjordt, ropade Milly, alluderande såsom jag efteråt förstod på kaptenens nälsa. Ännu en småll hördes och jag förmodar att kapten Oakley åter föll till marken. — Hurrah! Ett vackert middagsarbete vid d—n! röt Dickon. Hugg till honom ännu en gång. Han han har ej fått nog ännu. Alldeles utom mig af ångest och vämjelse gjorde jag en så hastig reträtt jag kunde och hörde dervid huru kapten Oakley skrek i hes ton: — Ni är en satans prisfäktare; jag kan ej slåss med er.