Göteborgsposten – 16 oktober 1865, sida 1

————— Den lugna kraft, som ej förhäfs, Och lit till svurna lagar: Hvad svenska lynnet allt har bäst Vid detta namn är evigt fäst. På rätten våldet satt sin häl, Förtrampas skulle till en träl Vår gamle odalbonde; Och nycklarne till Svea land, Dem hade främlingar i hand, Svenskhatande och onde. En adlig jagt bedrefs i ro På krämarns kram och bondens ko. Det är från gammalt Svenskens sed . Att linge tåligt dragas med å Ett oförskyldt elände. Men nu blef luften dock för qvaf, Och Herrarne ej vissie af Förrn molnets blixt sig tände. Och länge brekt ur grufvan gick Och såg sig om med stadig blick. Som jernet göms i jordens famn, En åder utan glang och namn, Förrn svärd det hunnit blifva; Så bröt ock han ur striden fram — Och huru mycket om hans stam De lärde än må kifva: Visst kom från Gud hans själs beslut, Och hvad han gjort dör aldrig ut. I Med gammaldags långmodighet, i Som mäter rundt, men måttet vet, I Han gick sin gång till målet. H Hos Kungen först på fädrens sätt Han vädjade till lag och rätt, i Och icke strax till stålet. Det halp väl ej, men — en gång än, i Han sade Åkommer jag igen. Då följde Sverges bönder med. Det är en ell, som störtar ned Från fjellen hufvudstupa! Och hvar den elfven bryter fram Hon krossar hvarje våldets damm Med sina böljor djupa; Men grönskande i hennes spår Den fagra blomman Frihet står, Hur lustigt borgar refvos ner! I I åkerfälten än man ser I De grusade ruiner. Var fästet väl ur vägen röjdt, H Den bistre kämpen log förnöjdt, Som sol ur åskmoln skiner: Nu för hans plog det svängrum fanns, Och hvad som växte, det blef hans. ll H O tid, så rik på ädel bragd, l Så offrande, så oförsagd, i Som våra skördar sådde! Högt fosterjordens hjerta slog: I På berg och fält, i dal och skog H Ett enda sinne rådde: i J Svenske män, ha än i dag Vi qvar detsamma sinnelag? I Må våra minnen vara oss Till lekverk ej, men himlabloss, i Som stadigt visa vägen, i När det i landet mörkt ser ut j Och om ett helsosamt beslut Man ser sig om förlägen. Ditt råd, med stämma af metall, l Då, Engelbrekt, du säga skall. ; i H Och icke skall ditt fosterland Bli byte i inkräktarns hand, Ej lagar på oss trugas. I Se, landet kring, ett godt gevär Nu husets bästa prydnad är, Ja ock den minsta stuga Ej tiden har ditt verk förstört: Annu ditt folk är vapenfört. : Ännu, när uppbrottstimman slår, Som förr det man ur huse går; Än triss här hjeltegamman. Men nar vi stridt vår strid till slut j Och segrens kransar delas ut, ; Vi offra allesamman : At dig, vår srihets fader god, ) Vid foten af din minnesstod. ! er dessa med lifliga bitallsrop emoterser, uppträdde baren Hugo Hamilton ringade en skål med ungefär följaniafva hört skaldens ord. Vi hafva hört de Engelbrekt utförde, men det gifves andra, ke ännu mera äro värda vår tacksamhet. Han oss, hvad en folkbeväpning förmår, Ske rber, här samlade, söka göra hvar g ! ce sann. Skönt är att gifva allt vårt ay va j! fosterlandet. Engelbrekt offrade gladt allt, s hans ädla hufvud böjdes under mördarens s4 nne ande af sjelsupposfring lifvade EngelÅkarlar, som följde honom i kamp och död e hans valspråk till: Med Gud och Sveri-JI get, och som lät Sverig a gränser för många år hund: aden. Samme vår hjeltekonung segra och dö vid Lätzen, i! t — — ulle grundligt genomprygla uppträget ka