Göteborgsposten – 14 oktober 1865, sida 2

kältegangsoch bolissaker. Poliskammaren. För några dagar sedan stod inför poliskammaren manspersonen C. A. Pettersson, stratfad för ett dråp, begånget på Smala vägen under de fortviflade slagsmål, hvilka för mellan 10 och 20 år sedan il ustrerade de mindre bemedlade klassernas hf här i staden. Efter utståndet straff för dråpet har bemälde Pettersson stått under den strängare polisuppsigten, d. v. 8. äfven af polisbetjeningen erhållit natibesok, på det att all håg att använda natten till annat än en både moraliskt och juridiskt berättigad tupplur från kl. tio på aftonen till så och så dags på morgonen, måtto. honom betagon varda Till polsupps.gten hörer äfven, att de till densamma dömdo skola på vissa tider infinna sig i poliskammaren på det att denna må kunna glädja sig åt den yttre och inre förkofran som dessa farliga individer under mellantiderna vunnit. Det var för sistnämnde ändamål som Pettersson för några dagar sedan inställt sig i poliskammaren. Han såg just ej så försigkommen ut, men hade ett någorlunda frankt utseende. IIuruaomhelst var han mycket frispråkig, på samma gång som vördnadsfull inför poliskammaren. — Hvad har du för dig nu för tiden? frågade polismästaren. — Åh, hr pol.smästare, inte stjäl och inte ströfvar jag, inte röfvar jag och inte slår jag mig till något. — Ar han straffad för stöld, frågade polismästaren poliskommissarien. — Nej, blott för dråp. — Men för fylleri? — Ja, förklarade Pettersson, för fylleri och så vidare, för slagsmål och så vidare. — Men nu slåss du väl icko vidare, sen du var med i det stora slagsmålet? — Nej, allt sedan jag var med i detder arbetet med dråpet så är jag regerlig. Och derföre skulle jag anhålla att jag blir fri ifrån den strängare polisuppsigten. — Ja, du skall bli befriad från nattbesök. — Jag tackar allra ödmjukast. — Men du får bevista uppställningarne i poliskammaren på Söndagsmorgnarne. — Jaså, svarade P. och blef mycket lång i ansigtet; det trodde jag att jag skulle slippa ifrån. — Nej, vi kunna icke genast göra dylika medgisvanden åt dig. — Ja, men jag har så svårt, ty jag har arbete. — Det står ju förbjudet i lagen, att arbeta på Söndagarne. — Jaså, är det förbjudet i lagen, då är det en annan sak, förklarade P. som tycktes uteslutande vilja ställa sig på den borgerliga samhällsordningengrund och i enlighet dermed äfven aflägsnade sig, beläten med beskedet. — En nattväktare, ref. minnes ej nu hvad han heter, hade tills i tisdags åtta dagar sedan instämt en kusk, för det denne gilvit några snärtar åt nattväktarens värdighet såsom menniska och medlem af nattberakningskären. Som kusken förnekade förbrytelsen hade blifvit inkallad säsom vittne en person hvilken varit i kuskens sällskap. Vittnet intygade att då han och den tilltalade passerade förbi en charcuteributik, hade den tilltalade yttrat: Se här ha vi ju både korf och annan mat. I detsamma observerade vittnet nattvakten och kom dervid att tänka på, det kuskens reflektioner öfver de olika sorterna viktualier hvilka hängde i fönstren kunde utgöra en för nattväktarens finkänslighet sårande påminnelse om det binamn han och hans kamrater så ofta få -åta uppk. Han bad derföre kusken följa sig, men nattvakten nalkades dem. Ordet korf hade likt en synål trängt genum hans öra och in i hans innersta väsende. Han trädde fram till den tilltalade och vittnet; emellan dem skedde en förklaring, hvilken dock ej måtte förklarat någonting alls, ty kusken befann sig följande dag stämd inlör poliskammaren dels för uttrycket korf dels derför att han varit öfverlastad. Detta senare bestreds af vittnet. Sedan vittnet blifvit i poliskammaren hördt inkallades nattvakten. — Jaså, det är du som är så ömtålig, då man talar om charcuteribodar? sporde polismästaren. — Nej det var allt för min räkning det, yttrade nattväktaren. Fär jag lol att förklara saken? Jo se det förhöll sig så att jag hörde något ramla ned för en källarotrappa. I detsamma frågades: Hvar ha vi korfven? En annan röst yttrade då: lär skall du ej ligga, hvarpi svarades: IIvar är palten? Jag mötte derefter den tilltalade jemte vittnet, och den förre yttrade till den senare: Här ba vi både korf och palt! Jag frågade dem: Hvad! vill ni oqväda mig? Fär jag ej tala om korf och palt? frågade han, och tillade: ÅHar jag gjort något ondt så för mig till finkank. — Den tilltalade var öfverlastad. Sedan nattväktaren omständligt framställt denna