Göteborgsposten – 14 oktober 1865, sida 1

110 ÖUUC UDOUUTCUGA1Ungelbrekt Ungelbrektsson. Det dröjde ej många år, innan Carl XIII hade sin prunkande minnesstod på ett at Stockholms torg. Fyra hundrade tjugonio är ha gått till ända, innan Engelbrekt Engelbrektsson kunde få sin i en uppstad inne i landet. Den förra reste den furstliga courtoisien. Den senare folket. Den förra går man kall och likgiltig förbi: den är ej uttrycket för någon tillgifven stämning hos nationen. Framför den senare skola vi alltid dröja med både varma och allvarliga tankar — ty under det folket med densamma i bronsen förherrligat den mans minne, som i en vigtig stund räddade fäderneslandet och återställde dess sjolsatyrelse, har det äfven prisat sin oafhängighet, sin trihet. Vi kunna ej för ofta erinras om, huru dyrbar denna är. För densamma reste sig han, hvars dag denna dag är, och mäktigt klang hans frihetsrop i Dalom med genljud genom Svea och Göta. Vi behöfva ej Roms historia: eller P..mpejus, för att se, huru en man stampar en avac ur jorden. Engelbrekt räknade på kort til inom sina falanger krigarnes antal till 100,000 och ännu mera — och likväl var Sverige då så armt, så folkfattigt, så ytterligt svagt emot hvad det nu är! Den främmande förtryckarens legohärar lågo i landet. Hans fogdar hade förvaltningen i sina händer. Landet utpressades af upprepade och orimliga brandskattningar. Alla dess vigtigaste och starka platser innehades at utländska besättningar. Handeln låg nere eller var uteslutande i tyskarnes händer, likaså handtverkerierna. I de större städerna började tillochmed domatolsförhandlingarne försiggå på tyskt språk. Stockholm hade ju tvenne tyska borgmästare! Tyskarno hade så tillvällat sig handelsprivilegierna, att de för svenska varor betalte, hvad de behagade: en tunna salt för ett skeppund koppar och en tunna morötter för ett skeppund jern, hvaremot svonskarne måste betala sina varor med ett bättre mynt, hvilket i liqviden gick för ett sämre, och vid vexling eller försäljning mottaga ett sämre, och det gick tillochmed så långt, att olika vigter nyttjades vid köp och försäljning, hvarifrån ännu de många vigtsorterna i vårt land skola förskrifva sig. Vi kunna under sådana förhållanden lätt inse, hvilken själskraft den måste utveckla, som ville och kunde bryta en sådan i alla grenar tryckande öfvermakt, likasom just denna var egnad att, då en man ställde sig i spetsen för srihetsrörelsen, framkalla den allmänna resning, som drog man ur huse, för att bryta det olidliga tvånget. Vår frihet och Sveriges existens såsom sjelfständigt land stodo då i en så stor fara att vi med allt skäl kunna betrakta den tider som en vigtig vändpunkt i vårt lands öden Stora händelser skapa stora män. Äfven vår historia kan bekräfta riktigheten af denna sats Engelbrekt är ett af bevisen derpå. Det höfves hvarje land och folk att vörda sina gamla minnen, ej så att de försjunka ; dem och braskande ytvas öfver hvad de gjort utan så att de af dem lära sig att minnas nö. dens dagar och deras lexa samt hemta kraft till ny kamp för friheten, som dock är ett folks herrligaste egendom, som v ega och hvilken vi, vill Gud, aldrig skola släppa. Först i dag faller täckelsot från Engel orekts änne i brons, i dag skall hans staty tilltala från sin granitgrund tusonden. Men länge har hans stod varit rest i svenska tolkots hjerta. IIan delar den lotten med flera, son ännu sakna sina stoder. Men då vi prisa dit minne i dag, Engelbrekt, då vi jublande låt: ditt namn ljuda öfver landet, är det dock e dig som dagens största lof tillkommer, utar folkens högste styresman, som låtit dig i ev vigtig stund vara redskapet för vår frihets vår sjeltständighets värnande, och med dett: lof blandar sig det hopp, att om nödens dag ännu en gång skulle bryta in öfver Nordens lan damären, dessa ej skola sakna dig, eller mär med din anda, o, Engelbrekt! — — Jq;ötehorg d. 14 Oktober 1865.