Göteborgsposten – 13 oktober 1865, sida 2

som jag smickrar mig sjelf med att ha varit mot den elegante kaptenen, som synbarligen trodde att Jag var betagen i honom och sannolikt då och då öfvertänkte huru han skulle använda och försköna den eller den lilla biten af Bartram när han blefve egare till den vilda men natursköna trakt der vi vandrade framåt. Midt under det vi samtalade som bäst gaf Milly mig en något häftig stöt i sidan och hviskade: Se dit! Jag lät min blick följa riktningen af hennes och varseblef min förhatliga kusin Dudley nalkas vårt lilla sällskap med stora steg. I hans drägt röjdes samma vulgira smak som vanligt och jag tror nästan att Milly smått skämdes för honom. För min del gjorde jag det visserliSen, men jag hade likväl ingen aning om den scen som förestod. Den förtjusande kaptenen tog honom sannolikt för någon landtlig underlydande till egendomen, ty han fortsatte med sina anmärkningar öfver den omgifvande nejdens natur ända till det ögonblikt då Dudley, hvars ansigte var blekt af vrede och hvars snabba annalkande ej bidragit att lugna honom, utan att bry sig om att helsa hvarken på Milly eller mig gick vår elegante kavalier ända in på lifvet och tilltalade honom med följande ord: — Med er tillåtelse, herre, skulle jag fråga om ni oj tror att ni nu råkat hoppa i en galen tunna? — Han hade ställt sig alldeles rakt emot kaptenen, och man kunde ej misstaga sig på hans hotande utseende. — Får jag svara honom? Skola ni ursäkta mig? sade kaptenen mildt.