Göteborgsposten – 13 oktober 1865, sida 2

ker du ej det, Milly? En present, ett souvenir, kan jag förmoda ? Kaptenen såg på mig som jag tyckte litet misstänksamt vid denna hänsyfning på den rika knappmakarens syster i Manchester och tycktes undra huru han borde uppfatta mitt yttrande, men jag försökte se så oskyldig ut som möjligt, så att jag tror att hans misstroende, om han hyste något, snart försvann. Jag måste verkligen erkänna att det var besynnerligt handladt af mig att på detta sätt samtala och låna ett öra at alla dessa ömma hänsyftningar af en gentleman som jag för ej längre sedan än aftonen förut talat och tänkt så strängt om. Men Bartram var, som jag flera gånger nämnt, i högsta grad ensligt, och en civiliserad person som förirrat sig till denna pittoreska och vilda trakt var ett riktigt värdefullt byte. Särskildt till mina läsarinnor vill jag också framställa den frågan om de ej kunna erinra sig några därskaper af just samma slag i deras förflutna lif, om de ej på fem minuter skulle kunna återkalla i minnet åtminstone lika många dyli aa inkonseqvenser som de sjelfva begått? För min del kan jag verkligen ej inse fördelen af att utgöra det svagare könet, om vi alltid måste vara lika starka som den maskulina hälften af menskligheten. Emellertid egde intet återupplifvande rum af den något ömmare känsla som jag en gang erfarit. Sedan dylika känslor en gång dött ut, skulle jag tro att de äro lika omöjliga att väcka till lif igen som våra döda knähundar, papegojor eller andra favoritdjur. Det var min fullkomliga kallsinnighet som satte mig i stånd att vara så älskvärd