Göteborgsposten – 11 oktober 1865, sida 1

samråd med ypresteståndet. Betydelsefull är ätven de konservativas månhet att i Dagligt Allehanda polemisera alltjemt mot de artiklar för representationsförslaget, hvilka förekommit i Posttidningen. Allehanda-redaktionen gläder sig åt denna polemik, men intager den blott i den betalta afdelningen. Det år kändt att bondeståndet vid instundande riksdag för första gången sjelf tår kalla sin sekreterare. Om ståndet nu handlade klokt, så utsi det till sekreterare samme! person, som på grund al regeringens förordnande innehade besattningen vid sorliden riksdag. Man skulle derigenom icke ha anled-, ning tala om Åbonderegemente. Men bondeståndet handlar icke alltid politiskt klokt, och det är derföre alls icke osannolikt, att ståndet nu skall visa sig sjelfständigt, särdeles. som denna sträng anslås af några mellanlöpare. I Den gamle vördnadsvärde biskop Butsch, som i flera år funnit sig tryckt af sitt kall och derföre i hög grad är nedtyngd till lynnet, öfverraskade nyligen ecklesiastikministern med en formlig ansökan om atsked från biskopsembetet. På konungens betallning uppmanade statsrådet Carlson biskop Butsch på det enträgnaste att återtaga denna ansökan, och han har derefter fogat sig, men endast tillsvidare och under vilkor att få åtnjuta ett års tjenstledighet. Biskop Butschs beslut att afgå från en plats, som han icke till egen belåtenhet anser sig kunna fylla, hedrar honom så mycket mera, som han icke eger någon enskild förmögenhet. I sin afskedsansökan framställde han icke ens begäran om pension af ständerna. Den gamle mannen hade således, om ej statsrådet Carlson intervenerat, ganska snart kommit i en rätt brydsam ekonomisk ställning. Huruvida biskopen, som alltid med en ytterlig ovilja deltagit i riksdagsgöromålen och begärt tillstånd så fort möjligt varit att få lemna riksdagen, nu kan förmås att uppresa i höst är mer än tvifvelaktigt. Hans frånvaro skulle ses med desto mera ledsnad, som kändt är, att han, likasom flertalet at hans stift, är representationsförslaget varmt tillgifven. Först efter mångåriga och heta strider gick det för sig att afskaffa det auktoriserade Lotteriväsendet här i landet. Man åberopade å ena sidan den betydliga förtjenst som staten skördade på denna industri, å andra sidan det demoraliserande i densamma. Det senare argumentet segrade slutligen, och lotteriväsendet afskaffades. Nu vill man införa det till industriens befrämjande. Man har dermed gjort början i andra städer här i landet, och man tycker nu att hufvudstaden icke bör i framåtskridande stå tillbaka. Förlidet år ingick mamsell Brandes eller hr Rudolf Wall, jag erinrar mig ej med visshet hvilkendera, med en ansökan till regeringen att här få inrätta ett Industrilotteri, åberopande som skäl för bifall, dels förslagets nytta för industrien, dels att dylika inrättningar auktoriserats i ett par andra städer. Men regeringen, som tått dubier i frågan, afslog den ofvannämnda ansökningen. Hr Wall hade under tiden i utlandet studerat industrilotteri-industrien. När saken föll här på grund af regeringens vägran, så föll han på en annan industri — utgifvandet af Dagens Nyheter. Nu har samma id upptagits af Svenska Slöjdföreningen. Den har redan vid föreningens första höstsammankomst diskuterats, och med den rörlighet i grundsatser, som ofta visar sig då sådana råka i konflikt med intressena, så hvälfde sig diskursen alls icke om lotterivä sendets förhållande till och inverkan på den allmänna moralen, utan blott huru saken skulle behandlas, för att vinna framgång. Jag motser med en viss nyfikenhet det utlåtande, som de tillsatta komiterade skola afgilva, egentligen för att erfara om någon af dem har mod att uttala sig öfver frågans moraliska sida. Jag begagnar uttrycket mod, ty man skall veta att saken är af stort intresse för Stockholms industriidkare, hvilka disponera öfver ett stort antal röster vid stadsfullmäktigsoch riksdagsmannaval, och stöter man sig med dessa valmän, så får man naturligtvis icke deras röster, då de kunna vara af värde. Jag har hört, såsom försvar för in-.. ländska lotterier, anföras, att då betydliga ; summor i alla fall gå ur landet till utländska otterier, så kan så godt vara att vidtaga åtgärder, hvarigenom åtminstone de spellystnas )engar stanna inom landet. Detta resonnement erinrar om Smålandsbondens yttrande. l. Han skjutsade en resande vintertiaen. Del. passerade en grind hvars ena bärkrok vid af yftningen lossnat. Skjutsbonden stannade hä sten, hoppade ur slädan och tillegnade sig den der lösa jernkroken. Den resande yttrade sin örvåning öfver detta tillgrepp, men bonden svarade ganska lakoniskt: det är ju så godt att jag tar kroken, för si annars kan en tjuf ta den. I statsrevisionen går det stundom ganska hett itill. Häromdagen hände, att på den afdelning, som skulle revidera Statistiska by— i l j 1 t RR