Göteborgsposten – 10 oktober 1865, sida 2

försäkringar. Utan att visa huru nervös jag var, gled jag helt sakta ut ur rummet och verkställde en reträtt i god ordning, desto mera förtjenstfullt som jag hörde honom öfvertalande ropa efter mig: — Kom tillbaka, Maud. Hvad är ni rädd för, flicka? Kom tillbaka, är ni snäll. Då Milly och jag denna dag togo en promenad till Windmillskogen, till hvilken vi. måhända till följe af en hemlig befallning, nu hade fritt tillträde, sågo vi Meg för första gången efter hennes sjukdom sitta på gården sysselsatt med att kasta korn för hönsen. — Huru mår du idag, Meg? Jug är mycket glad att se det du kan vara uppe igen. Det är väl icke för tidigt, hoppas jag? Vi stodo vid porten till den lilla inhägnade gården och helt nära till Meg, som likväl icke höjde på hufvudet. Fortsättande att kasta korn och potatisskal för sina hönor och kycklingar, yttrade hon: — Far är väl icke synlig: Se er omkring litet för att få reda på om han fins i närheten. Dickons röda rock vur dock ingenstädes skönjbar. Meg såg nu upp, blek och mager, men med sin vanliga allvarliga och up märksamma blick och yttrade lugnt: — Det är icke derför att jug icke är glad öfver att se er, men om far skulle få se att jag talar vänligt med er, nu då jag är frisk och ni ej ha mera skäl att besöka mig, skulle han alltid gå och vakta mig samt tro att jag pratade om saker och ting, och kanske han också skulle uppmuna mig att besvära er om penningar. Och det är icke