Göteborgsposten – 10 oktober 1865, sida 2

— Ser ni, i, Mand, jag har tänkt på orsaken, hvarför ni är så ond på mig och beslöt derföre att vända tillbaka och fråga, hvad jag gjort för att så förtreta er. Det är ju ingen synd i att jag vändt åter eller hur? — Jag är icke ond, och jag har aldrig sagt det. Jag hoppas att detta är nog, yttrade jag oroad och trots mina ord mycket ond, ty jig kände med mig att Millys hemsändande blott var en list och att jag var offret för detta grofva krigsknep. — Nå ifall ni icke är ond, så är det så mycket bättre. Jag vill blott veta, hvarföre ni är rädd för mig. Jag gaf aldrig en man ett oärligt slag, mycket mindre gjorde en flicka något ondt i alla mina dar. Dessutom tycker jag alltför mycket om er, Maud, för att skada er. För tusan! ni är ju min kusin, och kusiner äro alltid tillsammans och älska hvarandra utan att någon säger något derom. — Jag har ingenting att förklara, det finnes ingenting att förklara. Jag har alltid varit vänskaplig emot er, svarade jag hastigt. — Vänskaplig! jo jag tackar! Huru kan ni kalla det vänskapligt då ni knappt vill taga mig i hand? Det är ju nog för att komma en att svära och nästan att gråta. Hvarför tycker ni om att göra en stackars sate ledsen? Nå är ni icke en elak ficka, Maud, då jag tycker så mycket om er? Ni är den vackraste flicka i Derbyshire, och det finnes ingenting som jag ej skulle vilja göra för er. Denna förklaring bekräftades med en ed.