Göteborgsposten – 10 oktober 1865, sida 1

— Du kan vara säker på att han behöfver pengar! sade Milly. Hun och pappa erälade i dag på morgonen, Han satte sig ned vid vår frukost, klandrade allting på sin lakoniska dialekt, åt likväl en hel del, var dyster och mot Milly förarglig. Mot mig var han likväl, då Milly gick ut, mild och inställsam samt benägen att göra förtroenden. — och gubben som säger att han icke har en shilliög! Jag begriper min själ inte hur han i sin egen sängkammare kan göra af med så mycket pengar. Han kan väl aldrig tro att jag kan reda mig utan schaber, och han vet att testamentsexekutorerna icke ge mig en shilling, innan de fatt det som de vilja ha det. Bryerly säger att han tror att vi måste åstadkomma en uppgörelse, och de skola nog ge mig en vacker styfver då allt blir klart. Detta allt vet gubben och vill likväl icke ge mig en shilling. Och jag som har räkningar att betala, och lagkarlarne — må hin ta dem — skrifva björnbref. Han känner litet till den saken sjelf, gubben, och han kunde ha något undseende för sitt eget kött och blod tycker jag. Men han vill aldrig göra något för någon utan för sig sjelf. Jag skall sälja hans böcker och juveler, nästa anfall af sin sjukdom han får — det är så man skall taga honom. Denne älskvärde unge man, med glödande kinder, armbågarne på bordet och fingrarne instyckna i sina stora polisonger, beledsagade sitt lilla tal — liksom presterna sluta sin predikan med en välsignelse — med ett appendix ehuru af helt annan beskaffen än det presterliga.